Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till trafikutskottets förslag, och jag vill också i korthet instämma i inläggen från Lars Johansson med flera angående tonnageskatt.
Det har sannerligen varit mycket krumbukter om denna nödvändiga åtgärd. Långt före min tid lär en enig riksdag ha sagt att man vill ha det, men fram till vår tid har det fortfarande inte hänt något.
Jag råkade lyssna till arbetsmarknadsutskottets sammanträde, som vi var inbjudna till. Där var representanter från svenska sjöfartens parter. Man sade att sjöfarten i våra grannländer - man tänkte väl mest på Danmark och Norge - växer och frodas, mycket på svensk bekostnad. Allt fler flaggar ut till vår närregion, och de gör det genom ett aktivt agerande. En del har rått Sverige till samarbete. Det är bara att de inte vill ha något samarbete. De vill ha våra fartyg. Svårare än så är det inte.
Vad gör då Sverige medan det blomstrar på näraliggande håll? Jo, man utreder. Man utreder den tonnageskatt som nu har utretts sedan 1998. tror jag - jag läste någon gammal promemoria om detta. Sanningen är den att riksdagen vill, men finansministern vill inte. Vi får se i slutändan vem eller vilka det är som styr i Sverige.
När detta är sagt får vi se vad som händer. Utredningen ska nu göras, troligen förbi nästa riksdagsval, med en förhoppning om att man kanske slipper undan alltihop. Snart kanske det inte finns några flaggor kvar som man behöver bekymra sig om. Det är trist men det är sant.
Jag ska säga något kort om svaveldirektivet. Det är ännu en trist historia. Det är inte så, som någon här antydde, att något eller några partier vill sänka miljöambitionerna, utan problemet är att vi har blivit särbehandlade av EU, och det grovt.
Ärendet var från början misskött, enligt mitt sätt att se det. Vår nordiska region har dragit det kortaste strået. Varken majoritetens förslag - i det här fallet oppositionens - eller regeringspartiernas förslag kan göra ett dugg åt den försvårade konkurrenssituation som svensk sjöfart hamnat i. Nu får vi gilla läget. Det var en regeringsföreträdare - jag ska inte säga något namn - som häromdagen sade att vi skulle skicka omställningsnotan till EU. Det kan vi naturligtvis göra, men frågan är om vi någonsin får gehör för den eller några pengar för den. Vi lär nog få stå för den själva.
De motioner som föreligger talar ett tydligt språk när det gäller just konkurrensförhållandena. För stålindustrin räknar man med att kostnaden blir särskilt hög för de 95 procent av produktionen som går på export. Uppe i norr blir det ytterligare konsekvenser. Sjöfarten i Bottenviken kommer att drabbas, liksom trä- och pappersmasseindustrin längs med Norrlandskusten. I SD:s motion skriver vi att det också kommer att påverka investeringsklimatet, medföra långsiktiga negativa konsekvenser för det svenska näringslivet, och många transporter kommer dessutom att flyttas över till vägarna, varvid bränsleförbrukningen för det transporterade godset kommer att mångdubblas.
I yrkande 46 betonar man att det är beklagligt att reglerna inte är globalt harmoniserade eller att det åtminstone är samma regler för utsläpp av svaveloxider inom hela EU.
Slutligen vill jag säga att det jag hälsar välkommet är att man talar varmt om de nya bränslena, till exempel LNG, och för att kostnadseffektiva metoder för avgasrening ska främjas. Det är alldeles utomordentligt. Så långt hoppas jag att vi alla är överens.
Sedan kunde man också vänta sig att regeringen jobbade lite grann för att andra stater inom EU också ska införa krav som är i nivå med dem som gäller inom SECA-området. Hur det går med det får vi väl se. Det är i alla fall min förhoppning.
Med detta vill jag än en gång yrka bifall till utskottets förslag.