Herr talman! Man skall tacka för svaret, och det
gör jag. Även om jag inte behövde ett uttömmande
besked hade det ändå varit klädsamt om statsrådet
åtminstone hade försökt resonera kring de frågor som
jag ställde och som har väldigt mycket att göra med
den fråga som diskuteras tidigare: Hur skall vi kunna
få tillräckligt många nya jobb för att de sociala pro-
blem som följer med arbetslösheten skall kunna und-
vikas? Höga skatter på arbete och i synnerhet höga
marginalskatter på de sist tjänade kronorna försvagar
viljan till arbete och företagande. De gör det mindre
lönt att skaffa sig en bättre utbildning och högre kom-
petens. De skapar dessutom större intresse för skatte-
planering än för produktivt arbete.
Sammantaget innebär detta att höga marginalskat-
ter - höga skatter på arbete -försämrar förutsättning-
arna för tillväxt och för de nya jobb som behövs för
att minska arbetslösheten. Det borde statsrådet veta,
inte minst från de diskussioner vi en gång i tiden hade
i 1972 års skatteutredning.
Den tillväxt som vi har sett under de senaste åren
och som inleddes hösten 1993 är i stor utsträckning en
följd av produktivitetsförbättringar i början på 90-
talet, en överdrivet stor krondepreciering och dess-
utom sänkningar av arbetsgivaravgifter, sänkningar av
vilka ni har återtagit en del. Vi har därav fått en till-
växt, som dock håller på att försvagas. Ni har kapitu-
lerat för massarbetslösheten, och vi har en situation
där ni själva bedömer att vi kommer att ha en kvarstå-
ende arbetslöshet om 10 % vid sekelskiftet.
I ett sådant läge är statsrådet och regeringen be-
redda att höja skatten på arbete, dels direkt genom att
höja skattesatsen, dels genom att öka den andel av
egenavgifter och arbetsgivaravgifter som är mest
skadlig, den som är en ren skatt, i förhållande till den
del som är förmånsanknuten och som har mindre
skadliga verkningar. På två sätt försämrar ni förut-
sättningarna för de jobb som statsrådet själv talade
om.