Fru talman! I detta betänkande behandlas, som vi har hört, ett stort antal frågor som alla rör våra grundlagsfästa fri- och rättigheter. En del av dem regleras i regeringsformens andra kapitel. Det är där som rättigheter för enskilda regleras. De handlar om exempelvis yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet.
Hur centrala dessa friheter är för demokratin och demokratins funktionssätt har vi berört i den föregående debatten. Det är inte heller frågor som är särskilt kontroversiella i den politiska debatten i Sverige. Vi är ganska eniga om detta, åtminstone i teorin.
Vi har också en mycket långtgående tryck- och yttrandefrihet som vi värnar inte minst i förhållande till diverse försök på internationell nivå att, som det heter, harmonisera - något som sällan slutar väl när det gäller den svenska tryckfriheten.
Problemet uppstår när dessa grundläggande friheter så att säga testas i praktiken. Då kan det vara lite si och så med enigheten. Det är ingen konst att försvara även ganska svåra saker, som fri- och rättigheter, i talarstolar och i andra sammanhang där ingen egentligen ifrågasätter dem. Det klarar vem som helst. Så länge vi är eniga behöver vi inga regler. Och så länge vi är eniga behöver vi inga stadgar i våra föreningar.
Men i lägen där människor utnyttjar sina grundlagsfästa fri- och rättigheter för att utrycka åsikter som vi inte tycker om och inte sympatiserar med eller på annat sätt manifesterar någonting som vi inte tycker om eller inte sympatiserar med, vad gör vi då? Ja, det är då som försvaret av rättigheterna blir extra viktigt. Om man vill kan man återge vad Voltaire sagt - ja, det var faktiskt inte Voltaire utan en av hans tidigare biografer som sade det: Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.
Personligen erkänner jag gärna att det finns rätt många åsikter som jag inte skulle offra så mycket som ett lillfinger för att försvara, men det är en sak. En annan sak är att lagstifta mot dem. Det är vad detta handlar om. Där står jag helt på Voltaires, eller snarare Voltaires biografs, sida.
Fru talman! I betänkandet behandlas några frågor där vi alldeles uppenbart har olika uppfattning om hur våra grundlagsfästa fri- och rättigheter ska tolkas och om hur omfattande de är. Jag tänker uppehålla mig vid en av dem, men inte därför att den har så förfärligt stor praktisk betydelse utan därför att den är principiellt intressant och väldigt tydligt illustrerar den konflikt som jag talat om.
Det handlar inte om förbud mot att muntligen uttrycka vissa åsikter, att tillhöra en viss förening eller att bekänna sig till en viss religion. Det handlar om olika yttre attribut som på ett eller annat sätt markerar att bäraren bekänner sig till vissa åsikter eller en viss religion. Det gäller då eventuella förbud mot bärande av burka och niqab på allmän plats.
Frågan är inte ny. Propåer om sådana här förbud har dykt upp lite då och då. Jag har i olika kommunala sammanhang varit med om att hantera sådana här frågor. De dyker upp i skolsammanhang. Även konstitutionsutskottet har behandlat frågan, senast för ett par år sedan. Jag vill ta tillfället i akt och påminna kammaren om några av de ställningstaganden och konstateranden som utskottet då gjorde.
I sammanhanget konstaterar jag också att det faktum att bärande av niqab eller burka strider mot värderingar som vi i andra sammanhang omfattar här inte är särskilt intressant. Jag har allvarliga invändningar mot en tradition som tvingar kvinnor att täcka hela kroppen, inklusive ansiktet. Det är
en
sak. Men vi kan liksom inte hålla på och lagstifta mot allt vi av ett eller annat skäl tycker illa om.
Grundregeln här är att vi har rätt att uttrycka vilka åsikter vi vill, och vi har rätt att klä oss som vi vill. Vi kan inte ha en lagstiftning som förbjuder vissa yttre attribut.
En helt annan sak är att man i vissa sammanhang, till exempel i utbildningsväsendet och på vissa arbetsplatser, kan ha regler som föreskriver en viss klädkod - självklart. Det kan till exempel vara nödvändigt att föreskriva klädkoden att ansiktet inte får döljas. Man måste kunna känna igen människor. Man måste kunna identifiera människor. Detta är självklart.
Den typen av regler är helt i sin ordning. De förekommer - Europarådet kommenterar detta i olika sammanhang - och dessa har jag inga som helst invändningar mot. Ifall någon tvingas bära niqab eller burka - det kan naturligtvis förekomma - finns också brottsbalkens regler om olaga tvång som kan bli tillämpliga.
Förra gången det här behandlades i utskottet och här i kammaren fann man att lagstiftning på området - vad motionärerna efterfrågar är ju en lagstiftning som förbjuder bärande av niqab och burka på allmän plats - inte kan komma i fråga. Den uppfattningen har vi fortfarande. För vad ska vi då nästa gång lagstifta om? Vilka kläder eller attribut ska vi nästa gång ge oss på? Vilka företeelser som vi tycker illa om ska vi nästa gång ge oss på?
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.