Fru talman! Vi debatterar nu ett oerhört viktigt ämne. Jag önskar egentligen innerligt att vi hade sluppit göra det. Att det ens ska behöva debatteras i Sverige år 2021 är bedrövligt, och våldet verkar inte ens avta.
Att inte fysiskt, psykiskt eller på något annat sätt förminska eller förstöra en annan människas liv är självklart för mig. Men tyvärr är vardagen för alldeles för många kvinnor kantad av våld. Det är jag väl medveten om. Därför är just denna debatt oerhört viktig.
Vad kan då vi i Sveriges riksdag göra för att förhindra att våld i nära relationer sker, fru talman? Det arbetet bygger på flera ben. Problemet behöver angripas från många olika håll. Vi behöver tidigt agera för att begränsa att våld återupprepas. Vi behöver arbeta proaktivt så att det första slaget aldrig sker. Vi behöver arbeta med dem som slår, alltså förövarna. Vi behöver också arbeta med forskning och se till att personer som möter våldsutsatta och våldsutövare har rätt kunskaper.
Vi behöver inte minst arbeta för att våldsutsatta brottsoffer ska få det bättre och tryggare. Man ska få ett värdigt liv fritt från våld och förtryck, fritt från rädsla för att skiljas från sina barn, fritt från rädsla och ett ständigt konsekvenstänk utifrån sina handlingar.
Sverigedemokraterna har flera förslag på straffrättsliga åtgärder som stärker kvinnans trygghet och skyddar henne från förövaren. Vi behöver med alla medel se till att nå nollvisionen. Våldet måste helt enkelt upphöra. Det kan tyckas svåruppnått, men det måste självfallet vara allas mål. De lagförslag som i dag ligger på bordet är nödvändiga för att vi ska nå en bit på vägen, men det räcker inte med endast dessa.
Att skydda våldsutsatta är ändå det primära, fru talman. Här har vi mycket att göra. Vi har inte ens kommit halvvägs för att nå målet, vill jag påstå. Jag har kontakt med många kvinnor vars vardag och liv tyvärr är en ständig kamp på grund av att de förälskat sig i fel person. Jag förringar verkligen inte slagen, men många vittnar om att den psykiska smärtan och stressen i livssituationen är mer smärtsamma. Det är också den osynliga delen av våldet.
Flera kvinnor berättar om i princip samma upplevelser. Det är först när man väljer att lämna ett destruktivt förhållande som den riktiga kampen börjar. Då är det inte bara kampen mot förövaren utan kampen mot förövaren och samhället i någon mening. Det är en mängd processer som man ska försöka ro i land på egen hand. Många vittnar om att det är så mycket enklare att falla tillbaka. Det är riktigt oroväckande, fru talman.
Jag hör berättelser om kvinnor som uppsöker polisstationen och blir bemötta med tveksamhet, ungefär så här: "Det var väl inte så farligt" eller "Kom igen i morgon!"
Jag hör om kvinnor som för att komma ifrån sin förövare kontaktar socialtjänsten för att få hjälp med skyddat boende för sig och sitt barn. Kvinnan blir då ifrågasatt; kanske saknar hon föräldraförmåga? Och hon riskerar att förlora sitt barn.
Jag hör om kvinnor som tillsammans med sitt barn skickas till skyddat boende 50 mil bort och som i domstol döms för umgängessabotage då förövaren inte kunnat träffa sitt barn. Inga barn ska tvingas att umgås med en våldsutövare, fru talman.
Jag hör också om kvinnor som har fått skyddad identitet, men där myndigheter lämnar ut uppgifter till förövaren. Och jag hör om kvinnor som bor mer eller mindre i fångenskap.
Fru talman! Det är så mycket som behöver göras. Vi behöver stärka skyddsnätet som är tänkt att fånga upp de allra mest utsatta. Sverigedemokraterna föreslår ett nationellt kompetenscentrum som ska bedriva en samverkan som ska verka som ett stort kugghjul. Det ska vara en samverkan som samlar alla de fantastiska organisationer, verksamheter och myndigheter som arbetar för och för att hjälpa den våldsutsatta. Man ska arbeta med forskning, med det förebyggande arbetet och på riktigt se till att öka fokus, samla allas kunskaper, engagemang och drivkraft.
Denna samverkan skulle kunna hjälpa till att se till att myndigheterna pratar samma språk, så att vad den ena gör inte motarbetar den andra. Så är det tyvärr i dag. I dag vet den ena knappt vad den andra gör, och ansvaret faller naturligt på flera. Vi behöver synkronisera, samla och få alla att arbeta unisont åt ett håll och med fokus och en plan för att se till att man får stöd, vård, samtal och hjälp.
En kontaktperson bör knytas direkt till den våldsutsatta. Det ska vara en person som stöttar och guidar, hjälper till med processen, bostad, ekonomi och i tvister, helt enkelt med att den utsatta ska komma på fötterna igen. Jag tror att detta är A och O i det stödjande och hjälpande arbetet för att den utsatta ska nå målet. Få klarar att göra den resan helt på egen hand.
Vi ger i dag bland annat socialtjänsten ytterligare uppgifter. Jag tror att det är viktigt att regeringen förtydligar vad det nya uppdraget innebär och hur det ska genomföras. Jag vet att alla i utskottet är överens om det. Det är också viktigt att socialtjänsten får kompetens och kunskap om de evidensbaserade arbetsmetoder som krävs för att möta den våldsamma personen. Det spelar ingen roll hur mycket lagändringar vi gör om dessa inte kan verkställas på rätt sätt eller når hela vägen.
Även om vi har en mängd verksamheter som arbetar med dessa frågor mördas och misshandlas kvinnor i Sverige. Även om vi har lagar och förhållningssätt för detta möts offren med misstro, tvivel och nonchalans. Någonstans missar vi något väsentligt. Jag vill tro att en lösning kan vara den röda tråden och färdriktningen, fru talman.
Även SKR efterfrågar samverkan, inte minst när det kommer till forskning och behandlingsmetoder för den som utsätter. Jag är ganska övertygad om att det kan vara ett sätt att komma till rätta med mycket av den problematik och de hinder vi ser i dag.
Jag vet också att många organisationer gör fantastiska insatser som är oerhört värdefulla. Det ska vi ta vara på, och vi ska se till att de sammanstrålar, fru talman. Jag är medveten om att Socialstyrelsen till viss del arbetar med det som vi efterfrågar, men jag tror att det behövs en renodlad verksamhet, som visserligen kan ligga under Socialstyrelsen.
Den samverkan jag pratar om ska också leda till att man arbetar för att hjälpa de personer som är medvetna om sitt beteende, de förövare som söker och vill få stöd och hjälp för att komma till rätta med sin situation. Långt ifrån alla tycker att det är macho att slåss. Inte sällan har de själva upplevt det i sin barndom. Att bryta mönster tidigt är viktigt i det förebyggande arbetet.
Vi ska helt enkelt arbeta nationellt med samtliga delar. Det handlar om forskning, proaktivt arbete och att möta våldsoffer, förövare och barn. Vi ska stödja socialtjänsten och personer som berörs, så att vi får ett heltäckande och proffsigt förhållningssätt över hela landet. Ingen ska behöva dö för att hjälpen eller kompetensen när det gäller att möta en våldsutsatt fattas. Sverige ska kunna nå målet i detta viktiga arbete.
Jag ber om ursäkt för att jag har dragit över min talartid, men detta är så oerhört viktigt. Jag vill avsluta med att yrka bifall till vår reservation, nummer 8, som handlar om just ett nationellt kompetenscentrum. Men jag står givetvis bakom våra samtliga reservationer i detta betänkande.