Fru talman! Jag delar väldigt mycket riksdagsledamotens oro i den här frågan. Som ledamoten också påpekar är det framför allt från barnrättsorganisationerna som vi får de här tydliga signalerna. När vi pratar med kvinno- och tjejjourerna säger de att förfrågningarna inte har ökat så mycket. De kommuner som jag har haft samtal om detta med har heller inte sett den stora ökning som vi hade kunnat förvänta oss. Den tragiska sannolikheten i detta är just att pandemin har gjort det svårare att lämna.
Det som vi däremot hör från barnen är en ökad utsatthet för våld i hemmet, en ökad oro, ökad ohälsa och ökad psykisk ohälsa. Det är en oerhörd press på de här barnen.
Jag delar oron över att vi när samhället börjar öppna upp kommer att få effekten att väldigt många behöver stöd på samma gång.
Än så länge har vi en beredskap för detta. Vi följer det noga, och än så länge tror jag att vi har tillsatt tillräckliga resurser. Men jag tror att det måste finnas en beredskap för att följa utvecklingen, för det här är en oro framåt.
Slutligen vill jag bara passa på att tacka ledamoten Juno Blom för allt det arbete som hon under väldigt många år har gjort på det här området, och som är väldigt viktigt för det som vi nu gör framåt.
Som sagt: Det vi gör i dag är varken det första eller det sista som vi behöver göra. Men allt det som ledamoten i sin tidigare gärning har åstadkommit, drivit och gjort är en viktig bas för allt arbete som kommer att behöva göras framåt. Jag vill därför passa på att här i kammaren tacka så mycket för det arbetet.