Fru talman! Jag måste säga att det är ett märkligt resonemang. Men jag förstår till fullo ledamoten Jonssons resonemang när det gäller avvägningen mellan insatser för den som berövas friheten och för den som får friheten för att den utövar våld och makt mot en annan människa. Det handlar om skillnaden mellan insatser för dem som utsätts för våld och för dem som utövar våldet. Den diskussionen är jättesvår.
Jag tillhör dem som i början hade svårt för att ge stöd till mansjourer. Jag tyckte att det flyttade fokus från det som var det viktiga, nämligen stöd till kvinnorna som utsattes för våldet. Men jag har insett att vi behöver jobba med båda sakerna samtidigt. Det innebär inte att flytta fokus från det ena. Jag kan inte tänka mig att regeringen genom att lägga fram det här lagförslaget vill minska de andra insatserna. Hur ledamoten Jonsson ens kan få för sig att det som utskottets majoritet föreslår skulle minska insatserna för de våldsutsatta är mycket märkligt. Det finns inte ett uns av text eller förslag som handlar om det. Det här är första prioritet för varje kommun.
Det är lite besvärande att man ska ha extra pengar när man ska jobba med kvinnofridsfrågor. Det borde vara en självklarhet för varje kommun att arbeta för att kvinnor eller män och barn inte utsätts för våld och inte drabbas av den ofrihet som uppstår när man tvingar folk till våld.
Förslaget är tydligt, tycker jag. Den lag som vi nu vill anta ska vara tydlig, så att socialtjänsten vet vad den har att arbeta med och så att det blir en lag som används. Jag är besvärad över att ledamoten påstår någonting annat än vad utskottets majoritet tycker. Jag vill gärna att ledamoten backar något, för det skulle se bättre ut. Det skulle vara något mer anständigt än att påstå att vi vill någonting som vi inte alls föreslår.