Fru talman! Jag är också glad över statsrådets engagemang. Nu kommer vi att se fram emot ett åtgärdspaket som svarar mot engagemanget. I det åtgärdspaketet är det nödvändigt att det finns ett rejält stöd till det civila samhällets organisationer.
Det var kvinnojourerna som var först med att ge stöd till kvinnor som utsatts för våld av sina män. Det var inte det offentliga. Om det inte hade funnits kvinnojourer och tjejjourer genom åren hade kvinnorna stått helt ensamma. Jag är helt säker på att vi behöver deras engagemang också i fortsättningen även om det offentliga bygger upp sitt stöd både vad gäller att använda repressalier, frihetsberöva den som begår brott, och vad gäller förebyggande insatser. Det är det offentligas uppdrag. Men det är fortfarande mycket som det civila samhället behöver bidra med.
På vilket sätt tänker sig statsrådet att stödet ska vara? Jourerna är förstås glada över resurser, men de kommer inte alltid på rätt sätt. De kommer hastigt, de är inte långsiktiga och de utformas ibland på ett sätt som gör det omöjligt att använda dem. Hur vill statsrådet arbeta med den frågan?
Sedan har vi just socialtjänstens arbete. Jag gläds förstås över den proposition som vi behandlar i dag och som, såvitt jag kan bedöma, kommer att få riksdagens stöd. Men det kommer att vara nödvändigt att socialtjänsten också får ett rejält stöd för att kunna utföra sitt arbete. Socialtjänsten är underbemannad i dag. Det råder kompetensbrist även i socialtjänsten. Man behöver helt enkelt mer tid med varje klient. Hur tänker statsrådet om det?
Tidigare i diskussionen var det en ledamot som ansåg att regeringen hade gjort lagen lagom luddig så att den inte skulle användas. Därför var risken att man inte skulle tillämpa socialtjänstlagen 5 kap. 11 §, som handlar om stöd till våldsutsatta kvinnor. Jag vill gärna höra hur statsrådet ser på den frågan. Är lagen skriven lagom luddigt, eller är det tänkt att den ska vara skarp och användas?