Fru talman! Först ett tack till Pierre Schori för det
positiva bemötandet av min interpellation. Jag kan
försäkra att jag kommer att följa den här frågan fram-
över för att se hur regeringen kommer att förändra
och åtgärda utlänningslagens bestämmelser om anhö-
riginvandring.
Jag är helt överens med statsrådet om att vi inte
kan acceptera en helt fri invandring. Det har dock
ingenting med den aktuella frågeställningen att göra.
Det handlar i stället om huruvida det verkligen är
rimligt att man ställer så höga krav på anknytningsin-
vandring som är fallet efter den 1 januari 1997.
Vid den tidpunkt då barnen har flyttat till Sverige
kanske föräldrarna själva är i yrkesverksam ålder och
fortfarande har förmåga att ta hand om sig själva.
Allteftersom åren går och situationen i hemlandet
förändras har återföreningen med barnen i Sverige på
nytt blivit aktuell. Men då har redan anknytningsre-
geln på 10-12 månader från lagändringen 1997 över-
skridits.
Som Pierre Schori skriver i sitt svar innebär den
nya utlänningslagen från 1997 begränsade möjlighe-
ter för anhöriga utanför kärnfamiljen att invandra till
Sverige. Det är tämligen uppenbart att när man i dag i
stället för orden särskilda skäl använder synnerliga
skäl i sina bedömningskriterier är det så gott som
omöjligt att få hit en anhörig.
I väntan på en lagändring som tar större hänsyn
till de gamla är det livsviktigt att regeringen kommer
med sådana auktoritativa uttalanden som ger Sveriges
invandrarverk och Utlänningsnämnden vägledning.
Om regeringen förhåller sig passiv är det stor risk att
vi varje vecka kommer att matas med nya fall liknan-
de den 80-åriga iranska som utvisas trots att hon inte
ens har en bostad att återvända till. Barnen, numera
hemmahörande i Sverige, har bara en enda önskan,
och det är att få ta hand om sin mamma.
Det är positivt att regeringen skall se över till-
lämpningen, men då det kan ta tid måste regeringen
med hjälp av en förordning eller eljest se till att skyd-
det för anhöriga stärks. Gunnar Sommarin, Utlän-
ningsnämnden, konstaterar att det inte finns mycket
utrymme efter regeringens skärpning 1997. Han kon-
staterar att regeringens anvisningar lägger ribban högt
och tillägger: Fallet i Motala är inte unikt.
Pierre Schori skriver att han skall föreslå rege-
ringen att se över utlänningslagens bestämmelser om
anhöriginvandring. Jag är tacksam över det, men då
är mina frågor till statsrådet:
Ministern skriver i sitt svar att all lagstiftning
kontinuerligt måste ses över därför att utfallet av en
lagändring kan ha blivit annorlunda än det avsedda.
Medger ministern att utfallet av lagändringen från
1997 har blivit annorlunda än som var avsett?
Är Schori beredd att gå tillbaka till de gamla reg-
lerna, som gällde före 1997 och byggde på särskilda
skäl?
Är statsrådet beredd att redan nu, med hjälp av en
förordning eller eljest, se till att skyddet för de äldre
anhöriga stärks, så att vi slipper den situation som vi
nu har i Motala? Vår utlänningsnämnd får faktiskt en
mycket negativ uppmärksamhet såväl inom som utom
landet. Det är inte bra för Sverige.