Fru talman! Många gånger genom historien har försök gjorts av vapnets makt att kuva ordets makt. Men människors idéer och tankar är alltid i längden starkare än vapnet.
Yttrandefriheten är ständigt under hot, såväl i Sverige som i världen i stort. Förra året valde utrikesutskottet att bryta ut delen om yttrandefrihet ur vårt betänkande om mänskliga rättigheter för att återkomma till frågan och till tillkännagivandet som i dag sker om en kommission om den tysta diplomatin.
Allting började på nyårsdagen förra året, långt innan coronapandemin helt dominerade den politiska debatten. I en intervju uttryckte moderatledaren Ulf Kristersson att han tyckte att det skulle tillsättas en undersökningskommission kring vad som hade gjorts i fallet med bokförläggaren Gui Minhai. Jag stötte några dagar senare ihop med Ulf Kristersson. Vi växlade några ord, och jag berömde honom för det goda förslaget.
En tid gick men inget skarpt moderatförslag om kommissionen presenterades. Så när det var dags för riksdagens utrikespolitiska debatt i februari sa jag i ett replikskifte med Moderaterna att Vänsterpartiet stödde förslaget och undrade när Moderaterna tänkte lägga fram det. Plötsligt blev det fart i det moderata maskineriet, och redan nästa dag lade Moderaterna ett så kallat utskottsinitiativ på utrikesutskottets bord.
Några veckor senare hade coronapandemin slagit till med full kraft mot Sverige. Ett omfattande konsulärt arbete inleddes på Utrikesdepartementet för att få hem alla tusentals svenskar som befann sig runt om världen samtidigt som reserestriktioner infördes världen över. Att i detta läge extra belasta UD:s konsulära avdelning med frågeställningar om två av deras svåraste fall kändes såklart orimligt. Utrikesutskottet valde att slå av på takten och låta frågan om en kommission vila till hösten.
Samtidigt pågick ändå samtalen mellan partierna, och fler och fler partier lyfte fram att de tyckte att det var en god idé. Kristdemokraten Adaktusson tryckte på för att Dawit Isaaks fall också skulle vara en del av kommissionens arbete, bland annat i en replik i Aftonbladet i augusti just när jag och moderaten Wallmark hade skrivit om behovet av en oberoende kommission för Gui Minhais fall.
Tidigare år hade tankar på att undersöka även Dawit Isaaks fall lyfts fram i motioner av såväl Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som av en grupp ledamöter i riksdagen i en flerpartimotion som avvisats av utrikesutskottet.
Det är ett resultat av den goda dialogen mellan partierna att vi i dag står med ett enigt tillkännagivande från riksdagens partier till regeringen om att tillsätta en oberoende undersökningskommission för att utreda den tysta diplomatin, framför allt med fokus på fallen Dawit Isaak och Gui Minhai.
Utskottet skriver i betänkandet: "Kommissionen ska ges tillgång till all information, inklusive sekretessbelagd information, och även aktivt söka information från anhöriga, tjänstemän och andra personer som har varit involverade i dessa konsulärärenden. Kommissionen ska redovisa sina slutsatser senast den 31 mars 2022."
Det är ett viktigt beslut vi fattar i dag. Den tysta diplomatins stora fördel är just att den är tyst, men tyst betyder också att en oberoende granskning av vad som görs inte sker. Det är något som civilsamhällesorganisationer, som Reportrar utan gränser, har påtalat.
I och med dagens beslut lämnar riksdagen över pennan till regeringen. Nu är det regeringens ansvar att i dialog med riksdagens partier tillsätta en kommission och formulera direktiv för dess arbete under det kommande året. Det är ett tungt och viktigt ansvar som behöver tas av regeringen för att trovärdighet ska råda.
Jag ska då kort tala om de två fallen.
När hela världens blickar var riktade mot USA efter attacken den 11 september passade Eritreas diktator på att gripa en grupp ledande politiker som ville föra landet i en demokratisk riktning. En som också greps var journalisten och författaren Dawit Isaak, som i sin nystartade tidning hade publicerat politikernas upprop. Dawit hade tidigare flytt och blivit medborgare i Sverige, men han hade nu återvänt till Eritrea för att bidra till en positiv utveckling i landet, där de politiska vindarna hade vänt. Gripandena innebar att den demokratiska utvecklingen avbröts, och Eritrea är i dag en diktatur där den tidigare gerillaledaren Isaias Afwerki alltid har sista ordet i alla sammanhang.
Efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 blev Gui Minhai svensk medborgare. Han jobbade med lite olika saker och projekt men blev till slut bokförläggare och författare. Han startade ett bokförlag med bas i Hongkong. Där fanns en marknad för politisk satir och realistisk fiction om de kinesiska politiska ledarnas lyxliv, med texter som var förbjudna på andra sidan sundet i Kina. Genom Hongkongs dåvarande självstyre och demokratiska rättigheter, som yttrandefrihet, kunde Gui Minhais förlag växa och öka sin försäljning, framför allt till kinesiska turister.
Men så krympte demokratin. Paraplyrevolutionen slogs ned brutalt, och de som stod upp för det fria ordet förföljdes alltmer. Gui Minhai fick den kinesiska regimen fatt i genom att i oktober 2015 kidnappa honom i hans semesterbostad i Thailand, föra ut honom ur landet och flyga honom till Kina. Där har han sedan åtalats i skenrättegång och frisläppts för att sedan gripas, dömas och fängslas på nytt.
Mycket mer kan sägas om de båda fallen. En hel del har tidigare dokumenterats i böcker, artiklar och reportage. Men aldrig tidigare har arbetet med den tysta diplomatin för Dawit Isaak och Gui Minhai granskats. Det ska nu äntligen ske.
Avslutningsvis ska jag säga några ord om Vänsterpartiets reservation i dagens betänkande.
Fria medier är en förutsättning för ett demokratiskt samtal där både den politiska och den ekonomiska makten granskas på sakliga grunder. Hot mot journalister och inskränkt pressfrihet är en del av det krympande demokratiska utrymmet och civilsamhällets begränsade utrymme. Jag ser med oro på den utveckling som sker runt om i världen och anser att den kräver ett tydligt agerande från Sveriges sida. Sverige måste, både som enskilt land och som medlem i EU och FN, verka för att pressfrihet och fria mediers handlingsfrihet värnas runt om i världen.
I Ryssland har en ny lagstiftning införts för att ge ryska myndigheter större möjlighet att hindra tillgången till ett fritt internet för dem som bor i Ryssland. Sverige måste därför, både som enskilt land och som medlem i EU och FN, verka för att stärka friheten på internet i Ryssland.
I eritreanska fängelser sitter inte bara Dawit Isaak. Där sitter hundratals samvetsfångar, journalister och före detta politiker utan att åtal har väckts mot dem. De har inte möjlighet att träffa advokater eller sina anhöriga. Sverige måste därför stå upp, som enskilt land och som medlem i FN och EU, och verka för att alla politiska fångar i Eritrea friges, inte bara Dawit Isaak.
I oktober förra året försökte jag och ett antal vänsterpartister besöka Selahattin Demirtas, som är en av företrädarna för det prokurdiska partiet HDP i Turkiet. I målet Selahattin Demirtas mot Turkiet vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har Turkiet dömts för bland annat överträdelser av rätten att utan dröjsmål ställas inför domare. I många delar har regeringen agerat bra och kraftfullt, men Sverige måste fortsatt med kraft agera för att få Selahattin Demirtas och andra politiska fångar i Turkiet frisläppta.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.