Fru talman! Jag vill börja med att rikta mig till Centerpartiet och Moderaterna: Lyssna till slutet av mitt anförande innan ni begär replik på mig så kanske det inte behövs.
Fru talman! Den avgörande skiljelinjen mellan höger och vänster i utbildningspolitiken har alltid varit om kunskap och bildning ska vara förbehållet en elit eller om det ska vara till för alla. Så stod striden om folkskolans införande på 1840-talet liksom vid grundskolans införande på 1960-talet och vid gymnasieskolans utbyggnad på 1970-talet. Det var också samma tanke, med djupa spår av klassförakt gentemot arbetarklassen, som ledde till att den grundläggande högskolebehörigheten avskaffades under regeringen Reinfeldt.
Idén om den allmänna sammanhållna skolan var en del av kampen för demokratin. Ur detta samband föddes insikten om kunskap och bildning som en medborgerlig rätt, gemensam för alla och förverkligad i en skola för alla.
Det stora reformarbete som inleddes genom utbildningsväsendet på 1950-talet innebar en höjning av den allmänna kunskapsnivån och en syn på lärande som en dynamisk och påverkbar process vägledd av pedagogisk vetenskap och utveckling av skolans praktik. En systematiserad samverkan mellan skola, föräldrar och arbetsliv inleddes och utvecklades. Skolans lärandeprocess skulle utjämna socioekonomiskt grundade kunskapsskillnader. Mot denna reformverksamhet växte en konservativ reaktion fram med en gammal elitistisk människosyn om stationära skillnader i individers begåvning förtäckt av plakatpolitiska slagord i syfte att få det hela att se ut som att det skulle gynna skoltrötta elever.
Fru talman! Tidigare gick ungefär hälften av eleverna i gymnasieskolan på ett yrkesförberedande program. Men sedan förändringarna på gymnasieskolan gjordes 2011 väljer nu bara knappt en tredjedel av eleverna ett yrkesprogram. En betydelsefull del av förändringen av yrkesprogrammen var att de inte längre gav grundläggande högskolebehörighet, utan eleverna skulle aktivt välja att lägga till berörda ämnen. Utifrån den sociala struktur som råder i vårt samhälle och på de nationella programmen kunde man lätt konstatera att det här skulle leda till en social snedrekrytering, och att det skulle smitta av sig även senare vid högre utbildning. Men en majoritet av riksdagens partier valde trots detta att hålla fast vid det nya systemet.
För Vänsterpartiets del är det viktigt att säga att den ålderdomliga föreställning som motiverat skillnaderna mellan teoretiska och praktiska yrken inte gäller i dagens eller framtidens samhälle. God språkförmåga och språkförståelse är inte bara viktigt för dem som läser på de teoretiska programmen; det är viktigt även för dem som går på yrkesprogram.
Fru talman! För flera av de yrkesförberedande programmen finns det dessutom en naturlig övergång och fortsättning i form av utbildningar på högskola och yrkeshögskola, bland annat inom vård och omsorg samt tekniska utbildningar.
Att läsa vidare på högskola ska vara en möjlighet för alla under hela livet. Det behöver inte utnyttjas av alla, men dörren måste hållas öppen oavsett det val av gymnasieprogram någon har gjort under tonåren. Den möjlighet som har funnits fram till nu att läsa in högskolebehörigheten har inneburit stora nackdelar, eftersom det har varit betydligt mer komplext att välja till ämnen än det som nu föreslås i propositionen.
Elever har behövt utnyttja individuella val eller utökat program för att läsa in de poäng som krävts för att få högskolebehörigheten. Även om de har gjort det har de många gånger inte kunnat konkurrera om studieplatser på högskoleutbildningar eftersom det inte har getts möjlighet att läsa kurser som har gett dem meritpoäng. De har alltså fått mindre utrymme att läsa in särskilda behörigheter som krävs för att få högskoleutbildningar.
Regeringen lägger nu fram ett förslag som innebär att samtliga elever ska garanteras högskolebehörigheten även på de yrkesförberedande programmen med möjlighet att välja bort det. Det är en linje som Vänsterpartiet helt och hållet kan ställa sig bakom.
Jag vill avslutningsvis säga att jag är mycket glad att vi trots ideologiska skillnader genom åren kan komma överens mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och vissa högerpartier om att det är en viktig fråga för fortsättningen för att vi ska ha en konkurrenskraftig arbetsmarknad, för att företagen ska kunna se till att ha rätt arbetskraft men framför allt för att bildning och kunskap inte bara är en rättighet för en del av vårt samhälle.
Arbetarklassens barn har också rätt till kunskap och bildning. Arbetarklassens barn kan också studera vidare på högskola om de så önskar. En bildad arbetare med mycket kunskap är en person som kan vara med och utveckla vårt samhälle precis som arbetarklassen gjorde en gång i tiden i Sverige på grund av just den starka bildningstraditionen som växte i vårt land.