Herr talman! Jag tycker att den dubbelmoral som Pontus Andersson Garpvall uppvisar här är anmärkningsvärd. Poängen med hela propositionen är ju att komma åt just detta: gängkriminaliteten, de kopplingar gängen har och deras sätt att utöva påtryckningar.
Vi vet att Sverigedemokraterna har en historia av att ha kopplingar till just kriminella mc-gäng. Det gjordes en stor undersökning om detta under förra valrörelsen. Flera sverigedemokratiska företrädare blev tvungna att lämna sina uppdrag, men det finns förmodligen många kvar.
Sverigedemokraternas hela politik bygger på att människor ska bära ett långtgående ansvar för sina val, sina kontakter och de miljöer de befinner sig i. Men det gäller tydligen bara för andra än just Sverigedemokraterna. Detta tycker vi är hyckleri.
När ett barn hamnat i ett kriminellt nätverk frågar Sverigedemokraterna inte först varför vuxenvärlden misslyckades, vem som rekryterade barnet eller vem som beställde brottet. Då ska straffet bara dubbleras. Men när ledande företrädare för ett kriminellt mc-gäng befinner sig på Jimmie Åkessons bröllop, i hans omedelbara privata närhet, räcker det att säga ”jag visste inte – jag hade ingen aning”. Det funkar inte. Man kan inte ha dessa dubbla måttstockar.
Jag påstår inte att Jimmie Åkesson själv har begått något brott – låt det vara klart. Men jag menar att ett parti som bygger hela sin identitet på kompromisslöshet mot gängkriminaliteten borde kunna kräva mer ansvar av sin egen partiledare än man kräver av barn.
Varför gäller Sverigedemokraternas princip om personligt ansvar fullt ut för de barn som befinner sig längst ned i nätverken men upphör att gälla så fort ansvaret kommer nära Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna?