Fru talman! Jag kanske inte uttryckte mig tydligt nog. Det var ju inte på grund av debatten i Estland som vi sa nej, för den kände vi inte till när vi väckte vår följdmotion. Det fanns andra, principiella anledningar – vi tycker inte att Sverige ska hantera sina egna problem genom den här typen av uppenbart tillfälliga lösningar. Sedan, under själva debatten, blev jag uppmärksammad på att det i Estland pågår en sådan här diskussion, som framstår som extremt olycklig. Jag ville bara nämna det när frågan kom upp.
Kritiken mot utredningen ska som sagt inte ses som en kritik av kompetensen hos de inblandade personerna. Men jag tycker att det blir väldigt märkligt om man helt försöker avfärda den här typen av synpunkter. Till exempel skriver Lagrådet: ”Handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig och uppfyller inte grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas. Straffreformutredningen fick alltför kort tid på sig för att fullgöra sitt omfattande uppdrag och trots att utredningens betänkande var mycket omfångsrikt innehöll det inte tillräckligt underlag för att remissinstanserna skulle kunna bedöma förslagen på ett tillfredsställande sätt. Till detta kommer att remissinstanserna fick alltför kort tid på sig. … Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.”
Det här är inte någonting som en regering borde kunna vifta bort. Remissinstanser har såklart sina politiska skäl att säga nej till vissa saker, men här handlar det mer om kritik mot hur man har berett sina omfattande reformförslag. Jag tycker att brottsbalken och rättspolitiken förtjänar mer. Vi hade kunnat ge det här mer tid och ge möjlighet till en bred och förutsättningslös genomlysning. Det hoppas jag kunna medverka till i en eventuell kommande regering där vi ingår. Jag ser fram emot det.