Herr talman! Det är väldigt intressant att se hur Vänstern på något sätt retoriskt försöker få till det så att en skattesänkning är en skattehöjning. Om vi sänker skatten för dem som jobbar har vi inte höjt skatten för dem som inte jobbar.
Visst är det så att de som inte jobbar relativt sett och givet sin inkomst får betala mer i skatt än de som jobbar. Men fortfarande är det så att en skattesänkning aldrig är en skattehöjning. Jag förstår inte hur Marie Engström kan få det till det, men det är så klart den politiska retoriken som här försöker spela ett spratt.
Vi har sänkt skatten för dem som arbetar just för att göra det lönsamt att arbeta. På så sätt har vi skapat tillväxt och gjort att Sverige står bättre rustat inför den kris som nu väntar.
När jag läste Marie Engströms reservation i betänkandet noterade jag - en formulering som jag nästan lite grann skrattade åt - att Vänsterpartiets skattepolitik handlar om att få fler i arbete.
Upprepade gånger både i den här debatten och i tidigare debatter har jag ställt frågan: På vilket sätt får vi fler människor i arbete genom att höja skatten för dem som jobbar? Fortfarande har jag inte fått något svar, inte i tidigare debatter och inte heller den här gången.
Det är väl så att bakom den här retoriken ligger trots allt den gamla vänsterpartistiska politiken, den politik som Lars Ohly under valrörelsen gick ut med - att man skulle massanställa inom offentlig sektor; 140 000 fler människor skulle arbeta där. Man förbiser helt att en anställning i offentlig sektor måste åtföljas av en anställning i privat sektor. Det tycks man helt ha glömt.
Jag antar att det är enkelt att vara vänsterpartist, för då har man alltid sedelpressarna att tillgripa. Svårare är det nog att vara socialdemokrat och behöva kompromissa och komma överens om en sådan politik.