Fru talman! Det blir lätt en budgetdebatt när man ska diskutera inkomstskatterna, för det blir så svårt när man ska diskutera de motioner som vi väckt om stort och smått att bara hoppa över de stora dragen. Men jag ska försöka att göra fru talman nöjd och hålla mig till saken.
Jag ska bara säga något lite kort. Även om retoriken må vara en annan har de stora förändringar som skett på inkomstskatteområdet gett de stora skattesänkningarna till dem som redan tjänar väldigt bra. En tredjedel av jobbskatteavdraget har gått till den femtedel av befolkningen som tjänar mest. Det säger sig självt att höjningen av gränsen för när man börjar betala statlig inkomstskatt bara gynnar dem som tjänar tillräckligt mycket för att betala statlig inkomstskatt. Före höjningen gick gränsen vid 28 000 kronor i månaden. Det är kanske inte en jättehög lön, men då ska vi komma ihåg att det här inte är en förändring som gynnar bara dem som nu hamnar under gränsen. Det ger en inkomstskattesänkning för alla som ligger över gränsen, även de som ligger långt över gränsen, medan de som ligger under den inte får ett öre.
För att ytterligare öka på ojämlikheten har regeringen konsekvent gett större skattesänkningar till män än till kvinnor. Där har vi från Miljöpartiet en annan politik. Vi riktar skattesänkningarna till dem med lägre inkomstnivåer, där de bättre behövs. Det ger inte bara en bättre fördelning mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare utan också en bättre fördelning mellan kvinnor och män.
Men nu är det här som sagt ingen budgetdebatt, utan det är en debatt om de motioner som blev över så att säga. Där har vi från Miljöpartiet ett antal förslag på framför allt miljöområdet. Vad har det med inkomstskatter att göra, kanske någon frågar sig. Men det hänger faktiskt ihop en del. Till exempel har vi ett system med förmånsbeskattning om det är så att arbetsgivaren håller en anställd med till exempel fri bil eller något sådant. Och det är klart att hur de reglerna ser ut får miljökonsekvenser, likaså reglerna för avdrag för resor till och från arbetet. Men vi börjar med förmånsbeskattningen.
Syftet med förmånsbeskattningen är ju väldigt lovvärt, att det inte ska löna sig mer att ta ut ersättning för arbete i form av olika förmåner än att ta ut dem i form av kontant lön. Men ibland har man inte riktigt lyckats med de reglerna känner jag, och det är inte olyckligt bara av principiella skäl utan också om det får negativa miljökonsekvenser.
När det gäller förmånsbilsbeskattningen har vi från Miljöpartiet pekat på att den slår lite snett och att vi vill ha en mer miljörelaterad förmånsbilsbeskattning. Men det är också en annan sak som hänger kvar, nämligen drivmedelsbeskattningen. Om arbetsgivaren håller med fritt drivmedel behöver man inte betala den fulla kostnaden för det, vilket man inte behöver i dag. Det man i praktiken får betala motsvarar bara 60 procent om man har ungefär 50 procents marginalskatt, som många människor har. Då är det klart att det ger ökade incitament till att köra mycket, och det är så klart olyckligt. Därför måste man se över det så att det inte blir mer lönsamt om man får drivmedel av arbetsgivaren än om man betalar det själv.
Det är också rimligt att man inte, som nu, har förmån av fri parkering inne i själva bilförmånen, för trots allt är det väldigt olika priser på parkeringsplatser i Vilhelmina och i Gamla stan. Om förmånen då har samma värde är det klart att det dels är orättvist, dels missar man den möjlighet som parkeringsavgifterna faktiskt är i styrningen. Parkeringsavgifter är ju någonting som drabbar människor som jobbar inne i en storstad där det finns utmärkta möjligheter att ta sig fram på andra sätt. Däremot kanske de som jobbar utanför Vilhelmina har mindre problem med parkeringsavgifterna. Ser man över det får man en bra miljöstyrning, och det är bra för skatterättvisan.
Däremot är det inte så vanligt att människor har förmånscykel på samma sätt som förmånsbil. Kanske beror det på förmånsreglerna att man inte tycker att det är värt det och att man måste förmånsbeskattas för det. Det är klart att det i grund och botten är riktigt att man förmånsbeskattas, men det blir ju konstigt när arbetsgivaren utan problem får tillhandahålla annan friskvård som inte sker på en cykel på väg till jobbet. Om man till exempel trampar på en spinningcykel inne på ett gym behöver man inte beskattas för det, men om man trampar på en cykel på väg till jobbet och dessutom gör en miljögärning ska man förmånsbeskattas. Det här borde man se över, tycker vi.
Men nog om förmånsbeskattningen och över till reseavdragen. Det är också i grunden en fin tanke att man inte ska förlora på att jobba, även om det ibland kan kännas som att det gränsar lite till privata levnadsomkostnader. Problemet med det här är att det någonstans ändå ger ett stöd till resande, och att det förekommer en hel del fusk i den här branschen ska vi inte hymla med. Skatteverket har gjort stickprovskontroller, och de visar att det är en skrämmande hög andel som har begärt högre avdrag än vad de har rätt till. Om man i stället skulle ha ett färdmedelsneutralt reseavdragssystem, där man inte måste ha en krånglig tidsgräns som kan vara svår att kontrollera och det inte blir så att den som väljer kollektivtrafik straffas för det med lägre avdrag, då skulle vi minska både fusket och förhoppningsvis miljöproblemen. Sedan är det väldigt delikat hur man ska utforma systemet eftersom de geografiska förutsättningarna är så olika i vårt avlånga land, så när man utformar ett sådant system behöver man se över glesbygdens situation. Om det är så att glesbygden missgynnas tycker jag att det är bättre att man försöker kompensera det utanför reseavdragssystemet.
Sedan har vi avdragen för kostnadsersättning för frivilligarbetare. Det har Marie Engström varit inne väldigt mycket på, så det behöver jag egentligen inte fördjupa mig så mycket i, utan jag yrkar bara bifall till reservation nr 8. Inte heller behöver jag fördjupa mig i debatten om skattelättnader för hushållstjänster som vi nu har haft och troligtvis kommer att ha några gånger till, utan den tycker jag att vi sparar.