Fru talman! Det är naturligtvis min förhoppning att
den redogörelse för vad som har hänt vad gäller det
finansiella systemet och stödåtgärderna, som i dag
överlämnas till riksdagen, blir den sista speciella
skrivelse av det här slaget som regeringen behöver
överlämna till riksdagen. Självklart finns det
anledning att i ordnade former, i budgetproposition
och andra sammanhang, redovisa den fortsatta
hanteringen. Men man kan trots allt säga att vi har
kommit till en form av slutpunkt i hanteringen av
det finansiella systemet. Må vara att det finns en
efterbörd och att det i vissa andra avseenden finns
en del kvar att göra.
Jag hade inte när jag tillträdde min post som
statsråd väntat mig att få ägna så stor del av min tid
åt att tillsammans med tjänstemän och med
oppositionen sanera 80-talets
spekulationsekonomi.
När man nu summerar utvecklingen mellan 1991
och 1993 vad gäller kreditförluster i banksystemet --
inklusive Securum för 1993 och de bedömningar
som finns -- kommer vi fram till den egentligen
ofattbara siffran 173 miljarder kronor. Av detta
utgör 60 miljarder en direkt belastning på
statsbudgeten i form av stödåtgärder.
Utbetalningar står för ytterligare några miljarder.
Det är ett totalt åtagande, inklusive garantier, på i
storleksordningen 90 miljarder kronor. Även det
naturligtvis ofattbara och orimligt stora tal.
Visserligen är de samlade kreditförlusterna
möjligen något mindre än jag hade anledning att
befara för ett år sedan, även om det då var svårt att
göra någon uppskattning eller ha en uppfattning om
detta. Just att kreditförlusterna har blivit mindre än
jag befarat innebär naturligtvis ganska mycket
direkt för statsbudgeten och för skattebetalarna.
Hade kreditförlusterna under den här perioden
varit större, hade med stor sannolikhet nästan hela
den ökningen fått hanteras av skattebetalarna. Vi
har haft en direkt utväxling i det avseendet.
Vad var det då som orsakade de problem som vi har
brottats med under de senaste åren? Den
avreglering av kreditmarknaden som ägde rum
1985 var naturligtvis nödvändig. Den kom möjligen
för sent. Systemet hade redan börjat läcka och
skulle alltså avvecklas. Men man genomförde detta
i en miljö som i sig innehöll stora risker, vilket
visade sig. Vi hade en miljö där
inflationsutvecklingen var hög. Marginalskatterna
var trots avdragsbegränsning så höga att de
gynnade lånespekulation snarare än gav intresse för
sparande. Ett antal ekonomisk-politiska misstag låg
alltså till grund för det som växte fram under 80-
talets andra hälft, i den spekulationsbubbla som
brast, som alla spekulationsbubblor gör.
Det var naturligtvis också en fråga om den tillsyn
som fanns. I varje förändring som går snabbt, från
ett reglerat till ett avreglerat tillstånd, finns det
konsekvenser som är svåra att förutse. En lärdom
måste vara att tillsynen skall vara extra skärpt i ett
läge där man genomför en avreglering. Även där
tror jag att det finns anledning att fundera kring
tillsynen som en av orsakerna till det som
inträffade.
Det jag nu har talat om är brister som fanns i det
politiska systemet. Men det fanns naturligtvis också
ett stort ansvar inom banksektorn. Det är alldeles
uppenbart att det vid och efter avregleringen
visades en brist på kompetens och i vissa fall en brist
på omdöme hos vissa bankledningar. Det är en
avgörande faktor bakom det som har inträffat.
Redan hösten 1991 såg vi vad som höll på att hända.
Vi hade levt i en situation där finansbolagen hade
fått problem som en första del av nedgången i
ekonomin till följd av att spekulationsbubblan brast
och att tillgångsvärdena började rasa utför och inte
längre motsvarade den upplåning som hade skett
för att finansiera olika former av förvärv. Detta
rann in i banksektorn. Nordbanken och Första
Sparbanken var de första fallen i det avseendet.
När vi hade hanterat Nordbanken och Första
Sparbanken akut kunde vi konstatera att den
utveckling vi såg framför oss hade rätt skrämmande
proportioner. Vi började i departementet
förbereda för vad som skulle kunna hända och vilka
åtgärder som då borde sättas in. Mer akut blev den
här diskussionen i samband med att Gota Banks
problem redovisades öppet i september 1992. Så
småningom fick vi också stödsökande banker i
övrigt, efter det regelsystem som byggdes upp: S-E-
Banken, Föreningsbanken och Sparbanken
Sverige.
Det vi föreslog efter diskussioner med
Socialdemokraterna och riksdagen -- och som
riksdagen närmast enhälligt beslutade om -- var
åtgärder som syftade till att för det första ge en
generell garanti, inte för ägare utan för insättare
och andra fordringsägare i banksystemet. För det
andra var det att ge en ram för de åtgärder som
skulle kunna vidtas med syfte att rekonstruera det
som var möjligt att rekonstruera i banksystemet. Vi
såg framför oss ett ganska omfattande arbete i det
avseendet.
Vi byggde upp den bankstödsnämnd som har haft
det operationella ansvaret vad gäller att bedöma
ansökningar om stöd från olika banker.
Bankstödsnämnden började formellt fungera i maj
i fjol, men personalen arbetade redan tidigare inom
ramen för finansdepartementet. Det finns
anledning att tacka dem som har verkat i
Bankstödsnämnden för goda insatser. Man skall
inte avveckla myndigheten. En hel del arbete har
utförts. Det har inte varit någon reglerad arbetstid.
Jag är dock helt övertygad om att man inte har
brutit mot några som helst lagstadgade regler i det
avseendet. Men det har varit en ganska stor
arbetskvantitet i Bankstödsnämnden.
Vi har i departementet och man har i
Bankstödsnämnden sett till att på ett mycket stramt
sätt tillämpa de regelsystem som byggdes upp
genom att riksdagen gav regeringen sitt
bemyndigande. Vi har sett att det som vi befarade
skulle inträffa blev mindre än vad vi egentligen var
rädda för. De stödsökande bankerna, S-E-Banken
och Sparbanken Sverige, drog tillbaka sina
ansökningar. De åtgärder som behövdes vad gällde
Föreningsbanken blev mindre omfattande och finns
nu i ett avtal mellan staten och Föreningsbanken.
Detta är naturligtvis till en del följden av den
strama tillämpning som också var en förutsättning
för riksdagens beslut. Men det är vidare en följd av
en stram finanspolitik. Utan den räntenedgång som
vi upplevde under förra året hade man sannolikt
inte fått de positiva effekterna, som verkade direkt
och indirekt för banksektorn. Vi fick en utväxling
genom räntenedgången som inte bara hjälpte
bankerna internt, utan också dem som hade
bankerna som fordringsägare, de låntagare som
hade nödlidande kredit.
Vi har alltså kommit till en situation där det mest
akuta har hanterats. Men det finns andra uppgifter
för Bankstödsnämnden som måste fullföljas också
i framtiden. Bankstödsnämnden har skiftat
generaldirektör och ordförande.
Bankstödsnämnden kommer i framtiden dels att
finnas för att ha en beredskap för det som skulle
kunna inträffa, dels för att följa upp träffade avtal
och hantera en del andra saker i samband med att
man trappar ned det akuta arbetet.
Vi har haft diskussioner inom regeringen och med
Socialdemokraterna enligt de åtaganden som har
gjorts vad gäller hanteringen av den ägarroll som i
dag åligger Bankstödsnämnden. Där finns
ägaransvaret för det statliga ägandet i Nordbanken,
i Securum och i Retriva. De två senare bolagen har
avknoppats av Nordbanken respektive Gota Bank
för att hantera de dåliga krediterna, för att som
man själv säger i företagen ''krossa krediterna'' och
se till att det finns något att ta i anspråk i form av
en pant eller motsvarande, att hantera en dålig
kredit så att man på bästa möjliga sätt kan
återvinna det som möjligen initialt har förlorats.
Vi har konstaterat efter de här diskussionerna att
det rimliga är att återföra ägandet till regeringen,
men med ett holdingbolag som ansvarigt för de tre
företagen. Vi kommer alltså att så småningom
föreslå ett holdingbolag som kommer att ha
ägaransvaret för Nordbanken, Securum och
Retriva. Holdingbolagets uppgift blir att fullfölja
det mål som redan i dag finns: att stabilisera
Nordbanken, fullfölja -- det är en uppgift mest för
Nordbanken själv -- fusionen mellan Nordbanken
och Gota Bank, se till att det blir möjligt att
privatisera Nordbanken och att med de
utgångspunkter som finns för att återvinna så
mycket som möjligt av de insatser man kan till
skattebetalarna också genomföra en privatisering,
naturligtvis i fullt samförstånd med banken som
sådan.
Vad gäller Securum och Retriva skall man se till att
företagen fullföljer det man redan har påbörjat i
syfte att hantera de dåliga krediterna, att återvinna
så mycket som möjligt och att göra det under
iakttagande av den konkurrensneutralitet som
också skall gälla Nordbanken. Varje form av
statligt ingripande, varje form av statligt stöd
innebär någon form av snedvridning. Dessutom
finns risk för ytterligare snedvridning. Det gäller
naturligtvis att här vara mycket observant, så att
man inte genom agerandet skapar problem i
ekonomin för andra livskraftiga företag av olika
slag.
Det är, som jag sade, viktigt att fullfölja det här
arbetet på sådant sätt att man kan återvinna så
mycket som möjligt. Det finns anledning att
förmoda att det ekonomiska åtagandet på
sammantaget 65 miljarder kronor kan minskas
högst betydligt i takt med att man fullföljer
möjligheterna till återvinning. Jag vill inte i dag
göra några förutsägelser, men det är fullt möjligt att
det rör sig om några tiotals miljarder kronor som
man kan minska skattebetalarnas slutliga kostnad
med för den finansiella kris som är en följd av 80-
talets spekulationsekonomi.
Något vill jag också säga om de litet udda men ändå
viktiga frågor som har kommit fram i kölvattnet av
finanskrisen. Vi har haft en debatt om fallskärmar,
om vilka avtal som skall gälla för personer i ledande
befattning. Det är klart att jag har reagerat som så
många andra över mycket förmånliga avtal om
avgångsvederlag. Även om det kan finnas intresse
av att få full redovisning är det i första hand ägarna
som skall hantera den frågeställningen, om det inte
gäller något företag som staten har intresse av eller
har gett stöd till. Men regeringen har nu utfärdat
riktlinjer inte bara vad gäller finansiella företag
utan för alla statliga företag. Man begränsar den
här typen av avgångsvederlag till vad som kan anses
vara rimligt.
Vi har också funnit anledning att i ett par
sammanhang inleda diskussioner om en
skadeståndsprocess mot vissa i ledningen. Det
gäller Nordbanken och Gota Bank, den senare via
Bankstödsnämnden. Detta sker med anledning av
att vi har en skyldighet som företrädare för
skattebetalarna att om vi bedömer att det finns
förutsättningar för en sådan process också inleda
den.
Vad gäller Nordbanken träffades avtal om
förlikning. Det avtalet innebär inte, vilket många
tror, att man ger någon åtalseftergift. Hela tiden
har det från statens sida som ägare enbart varit
fråga om en skadeståndsprocess. Eventuella
straffrättsliga bedömningar sysslar inte regeringen
med. Det är polis och åklagare som hanterar detta.
Det finns en process på gång vad gäller de olika
problem som identifierats i samband med den
finasiella krisen.
Sett från regeringens utgångspunkter är det viktigt
att man inte överutnyttjar rättssystemet. Om man
uppnår en förlikning med villkor som motsvarar det
som en process fullföljd skulle ha gett, skall man
naturligtvis inte överutnyttja det rättsliga systemet.
Det finns, fru talman, naturligtvis många lärdomar
att dra efter den finansiella krisen. Det gäller den
ekonomiska politiken, vikten av en stram
finanspolitik, tillsynen, effekterna av statligt
ägande och naturligtvis bankernas interna sätt att
hantera kreditfrågor samt mycket annat. Det skulle
ta för lång tid att ta upp den debatten här i
kammaren i dag, men det finns naturligtvis
anledning att i efterbörden av det som har skett
hela tiden ta åt sig möjligheterna att dra nya
lärdomar.