Fru talman! Tack, Peter Persson, för högläsningen! Låt mig då bara ge en kontrast mot denna högläsning.
Kommunerna har aldrig haft så mycket medel som nu. Det har aldrig varit så mycket resurser i välfärden som nu. Det har aldrig varit så många anställda i den kommunala sektorn som nu. Detta har skett trots den djupaste lågkonjunkturen sedan depressionen, vilket jag i någon mening är stolt över att ha varit med om att bidra till, tillsammans med många andra.
Det jag är orolig för är att vi får en upprepning av det som hände på 90-talet när Socialdemokraterna hade satt upp ett arbetslöshetsmål på 4 procent. Det är alldeles utmärkt att man har höga ambitioner vad gäller arbetslösheten, och det har Socialdemokraterna nu också - det tycker jag är alldeles utmärkt. Men om man inte påvisar en rimlig väg att nå målen får vi gå tillbaka till vad som hände förra gången.
Förra gången skedde en massiv ökning av antalet förtidspensionärer i Sverige. Det var till och med så att 150 personer om dagen blev nya förtidspensionärer. När det var som allra värst hade vi en halv miljon förtidspensionärer i Sverige, på en befolkning av drygt åtta miljoner. Om de personerna tar varandra i handen får man en kedja på ungefär 80 mil - 80 mil svenskar som är förtidspensionärer.
De fick höra av statsmakterna att man skulle gå hem, man skulle få en liten slant en gång i månaden, man skulle inte höra av sig och man skulle inte anstränga sig för att få ett jobb, utan man skulle vara tyst och stilla, vara hemma och inte göra väsen av sig.
Den här stocken har vi krympt till under 300 000. Det är något som jag är mest stolt över i mitt mycket korta politiska liv. Vi får aldrig komma tillbaka till den tiden när förtidspensionering var ett sätt att lösa arbetslöshetsproblemen.