Fru talman! Tack, finansmarknadsministern, för svaret. Det känns nästan sorgligt att titta ut över detta ödelandskap. Hela den moderata skyddsvakten har tagit kollektiv ledighet. Så nu får Peter Norman och jag klara oss själva; det tror jag går bättre.
Kommuner och landsting är den stora bäraren av praktisk välfärdspolitik i vårt land. Människors frihet har ökat enormt genom förskolans utveckling, genom utbildningssystemet, genom omsorg om äldre och funktionshindrade samt genom hälso- och sjukvårdspolitik. Även bostadspolitiken har medverkat till en välfärdsutveckling där vi lever allt längre.
Många gamla lever i dag ett rikt liv efter åren i arbetets slit och glädje. Det var det som var meningen med välfärdspolitiken - en solidarisk finansiering där vi bidrar efter förmåga att betala skatt. Fördelning efter behov är grunderna.
Men den moderatledda regeringen har aldrig förstått eller accepterat den här politiken. Ledande företrädare som finansministern, socialförsäkringsministern och statsministern har i stället beskrivit välfärdsstaten som passiviserande och trumpeterat systemskifte genom skattesänkningar och bantning av samhällsåtaganden.
Snart åtta år med den moderatledda regeringen har också inneburit kraftiga skattesänkningar, 134 miljarders underminering av välfärdens finansiering. Man har också bejakat och släppt loss ett tänkande där vi människor har gjorts om till kunder på en marknad. Vinstjakt härjar på förskolor och i äldreboenden.
Har statsrådet någon uppfattning om att grupperna är större inom förskolan? Skolresultaten faller. Kvaliteten i äldreomsorg debatteras på många platser i vårt land. Har det inte ett samband med skattesänkningarna? Statsrådet verkar, liksom finansministern, totalt obekymrad över kvaliteten i vår gemensamma verksamhet.
När regeringen försöker att anpassa sig verbalt till en stigande opinion för att stoppa vinstjakt och för att få mer resurser till det gemensamma säger man till allas vår förvåning att det nu blir skattesänkningsstopp. Dagen efter lades 16 förslag på skattesänkningar fram i skatteutskottet med de mest fantasifulla avdrag. Men Peter Norman hade missat informationen från kampanjhögkvarteret. Han lät sig intervjuas i Riksdag & Departement och sade: "Tittar vi framåt, så ska vi fortsätta den här vägen, när den offentliga ekonomin så tillåter", det vill säga fortsatta jobbskatteavdrag. "Det måste bli större skillnader mellan att arbeta och inte arbeta."
Jag vill då fråga statsrådet: Kommer det att fungera med fortsatta skattesänkningar och de enorma finansieringsbehov som finns i den kommunala ekonomin? Tror statsrådet på detta?