Fru talman! Fru jordbruksminister! Såväl mitt
första som mitt sista anförande i Sveriges riksdag
kom att handla om fiske och fiskeripolitik. Då, för 14
år sedan, gällde det bl.a. den urgamla regeln om att
kräftor varken fick fiskas eller saluföras före den 7
augusti. Debatten gick oerhört het om denna i det
svenska folkdjupet rotade tradition. Jag får erkänna,
fru talman, att jag också talade för ett bibehållande av
denna regel, trots att argumenten var synnerligen
svaga. Senare i min riksdagskarriär har jag kommit på
bättre tankar och medverkat till att kräftor ska kunna
fiskas när de har en bra kvalitet, och med frysens
hjälp kan de ätas närsomhelst under året. Inom pa-
rentes, fru talman, kan jag ändå notera att vi svenskar
envisas med att låta 90 % av konsumtionen av kräftor
ske i augusti och i början av september.
Men nu var det inte detta som vi skulle tala om i
dag, även om jag tror att våra väljare och vår befolk-
ning bryr sig mer om denna höstens höjdpunkt, som
kräftskivan är, än om EU:s framtida fiskeripolitik.
Det betänkande som ligger på våra bord har, som
fru talman just annonserade, den ambitiösa titeln
Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar för EU:s
framtida fiskeripolitik, m.m. Förmodligen finns det
anledning att diskutera "m.m." mera än fiskeripoliti-
ken i EU, därför att där är vi nog ganska överens.
Jag tror nämligen att vi är fullständigt överens i
den här kammaren om att allt fiske ska bedrivas så att
det, som det numera heter i så många sammanhang,
är långsiktigt hållbart. Det betyder i det här fallet att
vi inte får skörda mer än våra sjöar och hav produce-
rar. Tyvärr har vi sedan flera år tillbaka överträtt den
här regeln, och vi ser skrämmande resultat för flera
fiskarter.
I huvudsak har jag inget att erinra om när det gäl-
ler den skrivelse från regeringen som är huvudanled-
ningen till den här debatten. Vad som är viktigt när vi
nu diskuterar den framtida fiskeripolitiken och fram-
tida möjligheter till fiskeuttag är att vi måste utgå från
vetenskapliga bedömningar av hur bestånden ut-
vecklas och vad de tål för beskattning. Vi har inga
andra metoder, och här finns inte plats för tyckande.
Ett annat oeftergivligt villkor är kravet på gräns-
överskridande regler. Vad hjälper det om vi ålägger
svenska fiskare begränsningar eller fiskeförbud om
baltiska, polska, danska eller andra länders fiskare
och fiskeföretag fortsätter som om ingenting hänt?
Enligt min uppfattning ska fisketrycket i haven
regleras dels genom TAC, dvs. högsta tillåtna kvoter,
dels genom regler om fiskets bedrivande - det hand-
lar t.ex. om selektiva redskap. Efterlevnaden av detta
ska och måste kontrolleras med skärpa. Hur dessa
kvoter fiskas, alltså hur många båtar eller hur stora
båtar det är fråga om, tycker jag inte är en sak för oss
politiker att avgöra.
Jag brukar någon gång jämföra med att vi har
kvoter även när det gäller annan produktion, och vi
lägger oss naturligtvis inte i från politiskt håll hur
dessa kvoter uppfylls. Varje mjölkproducent har t.ex.
en mjölkkvot. Det skulle inte falla oss in, fru talman,
att lägga oss i hur många mjölkmaskiner han använ-
der, hur stor besättning eller hur många kor han har.
Men TAC och regler om redskap är en nödvändighet,
och detta ska beslutas i enighet länderna emellan.
Fru talman! Det finns flera intressanta inslag i det
här betänkandet som rubriceras "m.m.". Det handlar
t.ex. om de svenska yrkesfiskarnas villkor som före-
tagare, som inte är konkurrensneutrala i förhållande
till andra länders. Det handlar om vattenbruk. Det
handlar om fisketurism. Det handlar om fritt handred-
skapsfiske, om fiskevårdsavgifter och om fiskeförbud
utanför Norrlandskusten. Och det handlar om de
skador som de växande bestånden av skarv åsamkar
m.m. Här vill jag hänvisa till våra reservationer på de
olika ämnesområdena som finns i betänkandet. Jag
vill i det sammanhanget, fru talman, yrka bifall till
vår reservation nr 3.
Jag vill ändå kommentera ett par av dessa frågor,
först fisketurism och dess koppling till landsbygdsut-
veckling. Av alla mer eller mindre flummiga förslag
som diskuteras på temat hela Sverige ska leva torde
fiske, sportfiske och fisketurism vara ett av de mest
konkreta.
Det finns cirka två miljoner sportfiskare i Sverige
och många gånger flera i våra europeiska grannlän-
der. De utgör en otrolig potential för turism. Vi har
ändå i vår reservation nr 20 framhållit att det finns
brister och hinder och att det måste till lagändringar
på flera områden för att fisketurismen ska kunna bli
den växande näring som den har möjlighet att bli.
I november presenterade landshövding Anita Brå-
kenhjelm sin utredning om det fria handredskapsfis-
ket och om en allmän fiskevårdsavgift. Utredningen
föreslår en statlig fiskevårdsavgift på 200 kr, men
man föreslår inte den radikala förändring av det fria
fisket som jag tycker hade varit önskvärd. Utredaren
anför att hon därvidlag har föreslagit vad hon anser är
"politiskt genomförbart". En sådan slutsats är märk-
lig. Det är ett stort avsteg från svensk utredningsmo-
dell. Jag trodde att sakfrågan skulle styra en utredning
och att politikerna därefter skulle avgöra vad som är
politiskt genomförbart.
Huvudavsikten med utredningen var att den skulle
komma med förslag till lösningar på problemen och
motsättningarna kring det fria handredskapsfisket.
Alla riksdagspartier var överens om att beställa ut-
redningen.
Jag är besviken på utredningsförslaget. Det löser
inte huvudproblemet och tar inte bort några motsätt-
ningar. Vi måste ge tillbaka fiskevattenägarna den
suveräna rätten att förvalta sina egna vatten. Man kan
inte låta det fria fisket fortsätta att gälla där man bil-
dar fiskevårdsområden och säljer lokala fiskekort. Ett
sådant dubbelsystem skapar om möjligt ännu större
motsättningar än tidigare.
Att staten inför fiskekortsförsäljning på statens
vatten har jag naturligtvis ingenting att invända emot,
tvärtom. Det borde vara lika självklart som att staten
genom Sveaskog tar betalt för jaktarrenden. Låt oss
begränsa reformen till detta och i stället utveckla ett
direkt förhållande mellan producent och konsument,
mellan fiskevårdsområde och sportfiskare. Jag tror
inte på att inrätta en ny institution för att beskatta
sportfiskare, vars pengar sedan genom politiska be-
slut skulle delas ut till politiskt korrekta eller önsk-
värda projekt.
Fru talman! Mitt sista men bestämda råd till
kommande riksdag och regering blir att inte införa en
allmän fiskevårdsavgift.
För övrigt vill jag i stort sett instämma i Ingvar
Erikssons ord. Han tackade på ett välformulerat sätt
för sin tid i Sveriges riksdag. Jag vill göra det samma.