Fru talman! EU:s nuvarande gemensamma fiske-
ripolitik trädde i kraft 1983 och skulle gälla 20 år.
Därför måste beslut fattas i år beträffande den nya
fiskeripolitiken, och därav denna skrivelse från rege-
ringen. Vi kristdemokrater instämmer i stort i be-
skrivningarna i skrivelsen.
En tanke för 20 år sedan när den här fiskeripoliti-
ken trädde i kraft var att modernisera fiskeflottan.
Effektiv produktion skulle ge lägre pris för konsu-
menten. Det gavs därför stöd till nya båtar som kunde
fiska effektivt. På det viset kunde t.ex. Portugal och
Spanien snabbt byta sin föråldrade fiskeflotta mot en
modern och effektiv.
Mot slutet av 90-talet upptäckte man att det ef-
fektiva fisket tog ut för mycket fisk från vattnen.
Kustfisket fick svårt på grund av bristande tillgång på
fisk. Fisket är en viktig del av en levande skärgård.
EU har å sin sida förhandlat till sig fiske utanför Af-
rika, och nu exporterar vi våra kustfiskeproblem ock-
så till Afrika.
EU har insett sitt misstag. Nu utreder man hur
kustfisket kan stödjas som näring och kulturbärare
och vill minska fiskekapaciteten.
Nu hotas uppenbarligen flera av våra traditionella
matfiskar till sin existens, både i västerhavet och i
Östersjön. Mest betydelsefull är torsken. Jordbruks-
ministern har lanserat tio nationella åtgärder beträf-
fande torsken, och jag vill gärna passa på att fråga lite
grann angående detta åtgärdsprogram.
Fiskeriverket skulle få i uppdrag att genomföra ett
åtgärdsprogram. Vi är många som tycker att åtgärder-
na brådskar. Jag undrar när detta är planerat att bli av.
Än har man inte hört något på den sidan.
Man skulle ta fram en handlingsplan för att få bort
spökgarn. Jag undrar om ministern har några tanke-
gångar om när det kan bli.
Utveckling och ökad användning av selektiva red-
skap är en åtgärd som kräver forskning och utprov-
ning. När man talar med fiskarna själva menar dock
dessa att det finns tillräckligt bra redskap men att det
vill att få människor att använda dem. Det kostar
också lite pengar. Jag vill höra hur ministern har tänkt
sig det.
Ministern har också talat om ökad kunskap om
kustnära lekplatser för torsk på västkusten. Det som
har hörts är att man ska utreda detta i vanlig ordning.
Vad jag kan förstå ska det ingå i Fiskeriverkets nor-
mala verksamhet. Då kan det inte gå särskilt snabbt,
utan då behövs en resursförstärkning. Jag vill gärna
höra ministerns tankegångar angående det.
Det fanns också en riktigt konkret åtgärd med,
nämligen utflyttning av trålgränserna med fyra nau-
tiska mil. Vad blir det av det? Blir det bara en allmän
översyn, eller blir det något bestämt? Detta är sådant
som vi kan göra själva och som inte drabbar konkur-
rensen.
Västkustfiskarna har tidigare alltid fiskat i Nord-
sjön. År 1977 flyttade de stora fiskenationerna runt
Nordsjön ut sin ekonomiska zon till 200 sjömil. Sve-
rige ansågs sakna kust mot Nordsjön och blev därför
utan fiskevatten i Nordsjön och därmed utan det tra-
ditionella fisket. Sverige fick förhandla med sina
grannländer Norge och Danmark om att få av deras
kvoter. Sveriges kvoter blev små. De svenska fiskar-
na upplevde att Sverige gav bort fiskevatten i dessa
förhandlingar.
EG införde år 1983 sitt gemenskapssystem för be-
varande och förvaltning av fiskeresurserna. Medlems-
staterna skulle årligen tilldelas en bestämd andel av
de tillgängliga fiskbestånden alltefter hur stort med-
lemsstatens fiske varit före 1983 och vad man fiskat.
Sveriges dåliga kvottilldelning konserverades, med
andra ord.
År 2003 blir det fritt för medlemsstaterna att fiska
på varandras vatten när det gäller icke kvoterad fisk.
De flesta fiskarter är dock kvoterade. Enligt Sveriges
fiskares riksförbund finns det ca 90 kvoter och
delkvoter, så det mesta är alltså kvoterat. Det gör att
det ekonomiskt inte blir intressant för t.ex. Spanien
att fiska i Östersjön. Regeringen tror också enligt
skrivelsen att kuststaterna får behålla sin rätt att regle-
ra fisket inom en kustzon på tolv sjömil. Men törs vi
lita på regeringens tro i det här fallet?
Fiskarna har i alla fall oroat sig, fru talman. Jag
vill därför yrka bifall till vår reservation nr 2. Vi
säger där att Sverige internationellt bör bevaka den
svenska tillgången till fiskevatten i Östersjön och
gärna försöka öka den svenska tillgången till fiske-
vatten i Nordsjön och västerhavet. Det kan ske inom
det som anses vara riktiga kvoter.
Fiskare har en ojämnt fördelad inkomst. Fångster-
na är ju inkomsten. Det kan göra det svårt att bilda
kapital. Därför har vi kristdemokrater länge motione-
rat om ett fiskekonto för yrkesfiskare, enligt den
modell som gäller för skogsbrukets skogskonton.
Utskottet tycker att det räcker med att yrkesfiskarav-
drag införs och vill avvakta effekten av det. Vi krist-
demokrater anser att yrkesfiskaravdrag och fiske-
konto kompletterar varandra. Yrkesfiskaravdraget
föreslås uppgå till 40 000 kr. Inkomsten blir då högre
men kommer fortfarande att variera mycket år från år.
Behovet kvarstår, vad vi kan se, av fiskekonto.
Betänkandet rymmer också ett tillkännagivande
om en ny granskning av skyddet för fiskare vid
olyckor med kemiska stridsmedel. Senaste olyckan
var för ett år sedan. Fiskare har ansett skyddet vara
för dåligt och önskat den danska modellen, där ersätt-
ning också ges för den förlorade fångsten. Den förlo-
rade fångsten kan vara svår att uppskatta, men man
klarar ju detta problem i Danmark, så det kan inte
vara omöjligt. Kostnadsskäl kan det inte vara, efter-
som olyckorna är få.
Handredskapsfisket berörs i betänkandet i några
yrkanden från den allmänna motionstiden. Detta fiske
har alltid varit fritt på västkusten. Därför har vi krist-
demokrater motionerat om att det områdesvis fortfa-
rande ska råda fritt handredskapsfiske. Utskottet
citerar utredningen, som föreslår bl.a. att fiskevårds-
område inom områden där fritt handredskapsfiske
infördes år 1985 även bör omfatta det fria handred-
skapsfisket med vissa undantag. Innebär den formule-
ringen att västkusten inte är aktuell för reglering av
handredskapsfisket? Det vore intressant att veta.
Tacksam för besked!
En annan näring inom fiskbranschen har besvär
med godtyckliga myndigheter. Det är vattenbruket.
Där har ju en utredning gjorts, och vi ser fram emot
den aviserade propositionen. Olämpligt vattenbruk är
miljöstörande. Men vattenbruk kan bedrivas på ett
icke miljöstörande sätt. Problemet är många gånger
att myndigheter till synes har en nyckfull inställning
till vattenbruket. Många gånger utgår man helt enkelt
från att vattenbruk är miljöstörande. Inställningen
skiftar från län till län.
Ett annat stot problem för vattenbruket är att fors-
kare ännu inte har tillräckliga kunskaper om sjukdo-
mar hos fiskar, vare sig vilda eller odlade. Endast på
odlad fisk tas prov och görs hälsobedömning regel-
mässigt. Vild fisk undersöks helt osystematiskt och
bristfälligt. Således finns inte kunskap om vad som är
normalt för vild fisk. Men detta hindrar inte staten
från att via sina myndigheter fatta beslut om att stop-
pa verksamhet inom vattenbruk vid förekomst av visa
bakterier eller virus, även om sjuklighet eller dödlig-
het ej ökat i odlingen.
Det har medfört att vattenbrukare nekats tillstånd
på motsägande och varierande grunder med svåra
följder för den enskilda brukaren. Många vattenbru-
kare har också fått uppleva att myndigheter fattar
beslut utan samordning och ibland utan bra underlag.
Följderna av detta drabbar vattenbrukaren, inte myn-
digheten. Utredningen om vattenbruket föreslår här
åtgärder som vattenbrukarna ser som steg i rätt rikt-
ning.
Samspelet mellan olika myndigheter knutna till
vattenbrukarverksamhet bör granskas. För bättre
vetenskaplig grund för myndigheters beslut krävs mer
resurser till forskningen.
Fru talman! Jag ber som sagt att få yrka bifall till
reservation 2.