Fru talman! När vår son hemma i Örebro skulle handla varor i en butik som drivs av invandrare upptäckte han när han skulle betala att han glömt plånboken hemma. Han bad då om att få lämna sin kasse med varor för att kila hem och hämta plånboken. Nej, sade butiksägaren, som inte kände vår son: Ta med kassen och kom tillbaka och betala i morgon i stället. Trots ytterligare försök från vår son att lämna kassen med varor slutade det med att han gick hem med matvarorna för att betala senare.
Fru talman! Sverige är beroende av andra länder, och Europasamarbetet måste i grund och botten bygga på tillit och öppenhet, inte slutenhet och misstänkliggöranden. Redan då Sverige blev medlem i EU för drygt 16 år sedan fanns det en oro för att samarbetet skulle leda till lönedumpning i vårt land. För sju år sedan minns vi hur Göran Persson oroade sig för det han kallade "social turism". Han uttalade sin oro för att människor från de nya medlemsländerna Polen, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Cypern och Malta tydligen skulle vallfärda till Sverige för att på så sätt utnyttja våra trygghetssystem.
Med facit i hand kan vi i dag konstatera att Sverige inte drabbats av vare sig social turism eller lönedumpningar.
När Sverige i fjol, efter en noggrann utredning, kunde fatta beslut om lex Laval skedde det utifrån en modell som gjorde det möjligt att behålla den svenska avtalsmodellen och samtidigt göra den förenlig med EG-rätten. Lagen slår vakt om den svenska avtalsmodellen och förenar dessa regler med krav som EG-rätten ställer. Svenska anställnings- och arbetsvillkor ska därmed tillämpas på arbetstagare även från andra länder. De som utstationeras hit ska ha avtalsvillkor som andra i likvärdiga yrken har här i Sverige och motsvara villkoren i ett centralt kollektivavtal. Genom lex Laval och utstationeringsdirektivet klarar vi som nation den fria rörligheten samtidigt som vi kan undvika lönedumpning. Dagens krav från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänstern innebär att den fria rörligheten nu åter ifrågasätts.
Fru talman! Den svenska modellen med starka fackföreningar och arbetsgivarorganisationer har sedan länge varit en hörnsten i Sveriges välfärdsbygge. Modellen är också ett gott exempel på hur det civila samhället kan ta ansvar för att lösa viktiga uppgifter och göra det på ett bättre sätt än vad som hade varit fallet med statlig inblandning. Arbetsmarknadens parter har genom förhandlingar slutit avtal som har gett de anställda bra anställningsvillkor och reallöneökningar samtidigt som freden på arbetsmarknaden har bevarats. Internationella jämförelser visar också att Sverige hör till de länder som har minst antal konfliktdagar på arbetsmarknaden.
Rätten att organisera sig är grundläggande för den kristdemokratiska ideologin. Vi anser att det är viktigt att man kan påverka sin vardag och sin arbetsplats för att förändra till det bättre.
Små naturliga gemenskaper och det civila samhället är viktiga delar av den kristdemokratiska samhällssynen. Familjen utgör den mest grundläggande gemenskapen i samhället och spelar en viktig roll för att tillgodose familjemedlemmarnas olika behov.
På ett liknande sätt har fackliga organisationer en värdefull uppgift på arbetsplatsen för att tillgodose och verka för att förbättra arbetstagarnas situation och villkor. Det är något grundläggande värdefullt att människor kan göra aktiva val för att bli del av en större gemenskap. Och det är naturligt att organisera sig i sin närmiljö vare sig det är i skola, arbetsliv eller på fritiden.
Tillsammans - i fackföreningar - blir arbetstagarna starkare, precis som en familj är starkare än dess enskilda medlemmar. Ensam är som bekant inte stark.
Att kristdemokratin har en positiv inställning till starka och oberoende fackföreningar är ett historiskt faktum. Kristdemokratins framväxt i Europa är också oskiljaktigt sammanbunden med de kristet sociala fackföreningar som tidigt började växa fram på kontinenten.
Även den svenska modellen kan här sägas ha ett idéhistoriskt stöd i kristdemokratin, eftersom beslut - utifrån subsidiaritetsprincipen - bör fattas så nära dem det berör som möjligt, och fackföreningen och arbetsgivarorganisationen står ju närmare de berörda än staten.
Alliansregeringen står bakom den svenska modellen, vilket innebär att vi anser att arbetsmarknadens parter vanligtvis löser de här frågorna på ett bra sätt genom att kollektivavtal verkar tillsammans med lagstiftningen. Det fungerar bra, och grunden för arbetsrätten bör därför också bestå.
Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att sträva efter en god anställningstrygghet för alla anställda. Att ha ett jobb innebär mycket för den enskilde, och det ger människor egenmakt och en känsla av att känna sig behövd och efterfrågad. Det ger en inkomst men också livskvalitet på många olika sätt.
Fru talman! När riksdagen efter denna arbetsmarknadspolitiska debatt om arbetsrätt ska gå till beslut har ledamöterna att ta ställning till ett krav där de rödgröna bildar majoritet med Sverigedemokraterna genom att i ett tillkännagivande till regeringen kräva att lex Laval, som bara funnits drygt ett år, ska utredas. I de motioner som tillkännagivandet bygger på krävs till och med att lex Laval ska skrotas, vilket på allvar skulle hota den fria rörligheten i Europa och försvaga utstationerad arbetskrafts rättigheter i Sverige.
EG-domstolen slog 2005 fast att de svenska bygg- och elfackens stridsåtgärder mot det lettiska företaget Laval vid en byggarbetsplats i Vaxholm var för långtgående och stred mot EG-rättens principer om fri rörlighet av arbetskraft. Bland annat slogs fast att utländska företag måste kunna se vilka lägstalöner som finns i gällande kollektivavtal. I domen kan man utläsa att Byggnads hade gått för långt; de hade inte rätt att vidta stridsåtgärder under rådande omständigheter. Sverige hade, visade det sig också, en lagstiftning som måste justeras för att stämma överens med det regelverk som vi beslutat att ha i EU.
I Sverige har facken en långtgående möjlighet att ta till stridsåtgärder eftersom vi till skillnad från vissa andra länder inte har ett medlingsinstitut med makt att fastställa kollektivavtal. Om fack och arbetsgivare inte kommer överens kan stridsåtgärder användas, men det är en frihet under ansvar som facket måste förvalta på ett klokt sätt.
Att företag går omkull på grund av en stridsåtgärd tjänar egentligen ingen på. Därför krävs det ett stort ansvarstagande av alla parter när det gäller de här frågorna.
Den svenska modellen vilar på ett ansvarsfullt agerande från båda parter för att det ska fungera, så låt oss arbeta för mer konsensus och mindre konflikter på den svenska arbetsmarknaden.
I den alltmer globaliserade värld vi lever i där företag och arbetstillfällen rör sig över gränserna måste vi tillvarata arbetstagarnas behov av goda arbetsvillkor och, naturligtvis, skydd mot social dumpning samtidigt som vi värnar en flexibel arbetsmarknad. Men först och främst måste vi ha en öppen arbetsmarknad och ett EU där varor och tjänster kan röra sig fritt!
Den fria rörligheten är av avgörande betydelse, samtidigt som vi måste balansera den med de fackliga stridsåtgärder som utgör en grundläggande rättighet för EU:s medborgare. Sveriges och även EU:s mening är att fri rörlighet kan och ska kombineras med trygga arbetsvillkor.
Jag menar att vi i Alliansen och oppositionen till syvende och sist arbetar mot samma mål: att se till att arbetstagare har sjysta arbetsvillkor samtidigt som vi arbetar för fler och lönsamma företag. Sedan må medlen möjligtvis skilja sig åt oss emellan.
I partiledardebatten i dag på förmiddagen underströk Håkan Juholt kravet att det ska finnas en behörig representant också för utländska företag med verksamhet i Sverige. Den frågan har varit uppe i Kristdemokraternas fackligt sociala råd, och vi kommer också att behandla frågan vid rikstinget om två veckor. Som jag tidigare sade väntar vi också på åtgärder från regeringen i frågan.
Fru talman! Hur förhåller det sig då med risken för att lönekonkurrens leder till social dumpning? Ja, risken finns förstås, och det är just därför som EU har antagit det så kallade utstationeringsdirektivet som innebär en viss inskränkning i den fria rörligheten.
I och med direktivet har EU fastslagit att vi inte
får
lönedumpa. Vi måste ha det som sägs vara "den hårda kärnan". Det betyder att alla EU-medborgare ska ha vissa självklara rättigheter när man åker mellan olika länder för att arbeta. Det gäller löner, semester, arbetsmiljövillkor med mera som andra arbetare med liknande arbeten har i det land man kommer till.
Fackliga stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare får även vidtas för att få till stånd ett kollektivavtal. Att påstå något annat är vilseledande. Men när det gäller stridsåtgärder får man inte, för att inte strida mot EU-rätten, vidta stridsåtgärderna mot en utländsk arbetsgivare annat än under vissa förutsättningar.
Reglerna i direktivet har förts in i det svenska regelverket genom utstationeringslagen. Direktivet anger en lägsta nivå, ett golv, för anställningsvillkoren.
Visserligen gick regeringen längre i ett avseende än vad EG-rätten krävde. I lex Laval står nämligen att systemet för fastställande av arbets- och anställningsvillkor i utstationeringssituationer ska vara oberoende av om företaget är etablerat inom eller utanför det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES. Vi i Alliansen tycker att det inte finns några skäl att ha det på något annat sätt.
Jag noterar att krav på att Sverige ska agera på EU-nivån har framförts av oppositionen under en tid. Arbetsmarknadsutskottet uttalade sig också i den frågan i sitt yttrande till utrikesutskottet om kommissionens arbetsprogram 2011.
Fru talman! De rödgröna har också i arbetsmarknadsutskottet valt att bilda majoritet med Sverigedemokraterna i fråga om ratificering av ILO-konventionen 94. Där vet vi att rättsläget är oklart kring huruvida ILO-konventionen 94 är förenlig med EU-rätten. Frågan gäller i vilken utsträckning som upphandlande myndigheter kan ställa krav på anställnings- och arbetsvillkor motsvarande inhemsk lag eller kollektivavtal.
Dessutom vet vi att det finns en upphandlingsutredning på gång som jobbar med Anders Wijkman som utredare. Utifrån dessa förutsättningar tycker vi att vi inte ska fatta beslut om det här i Sverige utan avvakta de utredningar som pågår både på EU-nivå och i Sverige.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande förutom när det gäller reservationen under punkt 2 om kravet på utredning om lex Laval. Jag ställer mig också bakom det särskilda yttrandet under punkt 4 om utstationeringsdirektivet på EU-nivå.
I detta anförande instämde Annika Eclund och Roland Utbult (båda KD).