Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret. Jag uppskattar också att utrikesministern
säger att man på olika sätt har försökt att påverka den
iranska regeringen och dess företrädare i olika sam-
manhang. Sannolikt har den internationella opinionen
påverkat den iranska regeringen.
Men här föreligger ett problem. I fallet Iran är re-
geringen inte densamma som regimen. I Iran är reli-
gionen överordnad politiken, och alla statsorgan är
underordnade den andlige ledaren ayatolla Khamenei.
Irans nuvarande president Mohammad Khatami är
vald till president av det iranska folket. Det var vis-
serligen i ett val som vi knappast kan kalla demokra-
tiskt, men folket hade ändå valt Khatami för att mar-
kera sitt missnöje med regimen. Det skulle dock inte
hjälpa hur demokratiskt vald en president än var. Han
skulle i detta system i alla fall ha varit underordnad
den andlige ledaren, den verklige diktatorn. Därför
räcker det inte med att man enbart riktar sig till rege-
ringen. Det krävs därför starkare medel för att få inte
bara regeringen utan också regimens ledare att lyssna.
Sedan parlamentsvalet har bakåtsträvarna, med
Khamenei i spetsen, gått till angrepp mot Khatami.
De har kommit att i första hand utnyttja rättsväsendet,
som de har kontroll över, för att angripa regimkriti-
kerna och undergräva presidentens och parlamentets
ställning. Samtidigt har läget när det gäller mänskliga
rättigheter allvarligt försämrats. Antalet dödsdomar
har enligt Amnesty International ökat och fler har
verkställts. Flera kvinnor har stenats till döds. Kritis-
ka journalister och intellektuella har arresterats, miss-
handlats och dömts till långa fängelsestraff. Alldeles
särskilt vidrig är den behandling som den cancersjuka
kvinnliga forskaren Mehrengiz Kar har utsatts för.
Regimens behandling av henne torde närmast be-
traktas inte bara som illasinnad utan även sadistisk.
Detta sätt att undergräva parlamentets makt har
dock inte stärkt bakåtsträvarnas ställning i folkets
ögon. De har visserligen makt i kraft av sina resurser
att utöva våld, men den åtnjuter än mindre respekt
och anseende bland den iranska befolkningen. De
domar som har avkunnats har varit så orättfärdiga att
rättsväsendet har förlorat all trovärdighet och respekt.
Bakåtsträvarnas anseende minskar alltmer, och de
tvingas att tillgripa allt större våld för att hålla sig
kvar vid makten samtidigt som folkets medvetenhet
om regimens orättfärdighet ökar. Därför krävs det i
dag än starkare medel för att få de verkliga maktha-
varna - regimen - att lyssna.