Herr talman! Betänkandet KU27 är ett av de viktigaste i dag. Det har att göra med att nästan hälften av Sveriges bnp gäller det offentliga. Jag tänkte precis som föregående talare rikta in mig på detta med tjänstemannaansvaret, punkt 7.
I april 2018 uppmanade riksdagen regeringen att återkomma med utredning och förslag om hur ett utökat straffrättsligt ansvar för tjänstefel skulle kunna utformas. Nyligen, för några veckor sedan, kom utredningen. Tyvärr har utredningen kommit fram till att man inte bör utöka det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel utöver det som gäller i dag, det vill säga vid myndighetsutövning.
Vi tycker att detta är ganska synd. Det finns så mycket annat inom den offentliga sektorn som måste kunna ge konsekvenser om man är oaktsam eller ägnar sig åt vänskapskorruption, politisk aktivism eller vad det nu kan vara.
I det privata näringslivet finns olika marknadsekonomiska mekanismer inbyggda som gör att om ett företag missköts eller om en mellanchef plockar på sig pengar kommer det alltid att finnas personer som har egna personliga ekonomiska incitament att förhindra detta. Man kan tycka vad man vill om kapitalism och marknadsekonomi, men detta är en av fördelarna. Det är därför som de flesta av världens länder i dag har någon form av marknadsekonomi, för det finns ett personligt ansvar.
Den offentliga sektorn äger vi alla tillsammans, men samtidigt ägs den av ingen. Det finns ingen automatisk kontrollmekanism inom det offentliga på samma sätt. Det var därför som man för väldigt länge sedan införde ämbetsmannaansvaret, för att tillgodose det som annars sker per automatik inom det privata.
Den utredning som kom - den har tagit fyra år - är ganska akademisk och torr att läsa. Jag tycker inte riktigt att det framgår vad som är själva syftet med ett utökat straffrättsansvar som går utöver själva myndighetsutövningen. Syftet är ju att verka för ett korruptionsfritt samhälle och ett samhälle där myndigheterna iakttar grundlagens krav på saklighet och neutralitet. Man ska inte bedriva politisk aktivism vid myndigheter, utan det ska vi i så fall göra i de politiska församlingarna.
Även grov oaktsamhet hos höga beslutsfattare måste kunna få mer konsekvenser än i dag. Det får inte leda till en belöning med en fallskärm.
I utredningen refereras det till hur det är med tjänstemannaansvaret i våra nordiska grannländer. Det står bland annat hur Finland har gjort. De har ju kvar ett utökat straffrättsligt ansvar utöver själva myndighetsutövningen. Det är ganska intressant att läsa. När man avgör konsekvensen av en gärning görs en bedömning av gärningens syfte: Handlade det om att skaffa sig personliga fördelar? Handlade det om grov oaktsamhet? Det är viktigt att titta på detta.
Vi vill inte gå tillbaka till det ämbetsmannaansvar som fanns före 1975. Det var ju väldigt långtgående. Det gällde alla inom det offentliga, och det gällde för minsta struntsak. Det är ju inte detta det handlar om nu. På den lägre tjänstemannanivån finns, utöver tjänstemannaansvaret vid myndighetsutövning mot den enskilde, en massa lagar som reglerar detta: LOA, LAS, IVO och sådant. Det är inte detta det handlar om.
Vad det hela handlar om är att på högre nivå kunna ställa makthavare av olika slag, höga chefer, kommundirektörer, generaldirektörer och höga beslutsfattare till svars för exempelvis vänskapskorruption, politisk aktivism eller grov oaktsamhet. Det är viktigt att man beaktar den dimensionen av det hela. Detta är ju tänkt att träffa dem som verkligen fattar avgörande beslut och kan ställa till stor skada för skattebetalarna. Det är inte att jaga enskilda tjänstemän, för de lagarna finns till stor del redan.
Jag tror att det är bra om man försöker förstå själva grundsyftet med detta. Sveriges ekonomi består till nästan hälften av den offentliga sektorn, och det måste finnas någon mekanism som ger konsekvenser för grov oaktsamhet, för olika typer av tjänster och gentjänster och sådant som vi i dag inte når med befintlig mutbrottslagstiftning eller med någon annan lagstiftning.
Jag är glad att utskottet tillstyrker ett förslag till tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med förslag, men tyvärr kommer förslaget inte att gå igenom kammaren i dag.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i ärendet.