Herr talman! Mikael Strandman nämner korruption. Det är naturligtvis oerhört angeläget att motverka det. Jag har själv arbetat inom statlig förvaltning i 14 år och sett exempel på vänskapskorruption, som inte är trevlig att se.
Frågan är vad man kommer åt med ett straffrättsligt ansvar. Där tycker jag att Mikael Strandman slingrar sig lite, och jag förstår inte riktigt. Om vi pratar straffrättsligt pratar vi om precis de regler som gäller inom straffrätt, som jag har tillämpat under ganska många år. Då måste vi ha klara rekvisit för vad ett sådant ansvar skulle innebära och ett klart regelverk som den som ska åtala en person för tjänstefel kan luta sig mot för att bedöma om den här personen har agerat utanför det regelverket.
Jag vet inte om Mikael Strandman har någon personlig erfarenhet av att arbeta under tjänsteansvar. Själv har jag ett par gånger sett bleksiktiga åklagare svettas över att en chef har anmält dem för tjänstefel för att skydda sin egen rygg. Den chefen fick så småningom lämna sitt jobb, men det är ingen rolig situation att hamna i.
Jag har också en fråga om detta med ringa tjänstefel, som utgör en stor andel av de tjänstefel som anmäls i dag. Tycker Mikael Strandman att det, som Ida Drougge var inne på tidigare, är angeläget att beivra även ringa fall av brott? I tjänsteutövandet inom statlig förvaltning arbetar man ju många gånger under tidspress, och det bör finnas utrymme för att se att man i det sammanhanget ibland har väldigt svårt att hinna med att tillämpa ett regelverk till punkt och pricka utan att det går ut över någon annan. Då finns möjligheten att låta bli att åtala när det är ett ringa fall. Jag undrar hur Mikael Strandman ser på den frågan.