Fru talman! Sedan våren 2015 har Energikommissionen sett över den svenska energipolitiken och haft målet att nå en så bred energiöverenskommelse som möjligt. I år nåddes före sommaren en fempartiöverenskommelse, där Sverigedemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet stod utanför. Det ska även tilläggas att vi som det näst största oppositionspartiet inte var inbjudna till de mer ingående förhandlingarna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi
Överenskommelsen, som främst karaktäriseras av kompromisser, ger både hopp och besvikelse inför framtiden med delvis stabila förutsättningar för befintliga produktionsanläggningar men även ytterligare subventioner som har dikterats av främst de gröna partierna. Men på det stora hela saknas lösningar på både dagens och framtidens problem för Sveriges energisystem och elmarknad. Man har helt kringgått orsakerna till dagens energimarknadskris med marknadssnedvridande subventioner till elproduktion som marknaden inte har efterfrågat.
De subventionerade produktionsanläggningarna är vidare så kallade intermittenta, väderberoende, och kommer obönhörligen att ge upphov till stora fluktuationer i produktionen och återkommande elunderskott på nätet den dag då baskraften forceras ut ur systemet. Det borde vara tämligen uppenbart att den långsiktiga lösningen inte kommer att bli att anmoda mer av samma medicin som skapade problemen från första början. Förhoppningsvis kan dessa delar brytas bort så snart som möjligt.
Fru talman! Inom ramen för det anslag som finns för energiforskningen i dag saknas helt satsningar på kärnenergiforskning, vilket enligt Sverigedemokraterna borde ha ett klart uttalat utrymme inom de prioriterade insatserna för statens energiforskning. Utifrån det faktum att kärnkraften fortfarande står för närmare 40 procent av vår elförsörjning och att vi som ett litet land har härbärgerat tolv kommersiella kärnkraftsreaktorer har det statliga stödet till forskningen på kärnteknikområdet under lång tid varit ytterst blygsamt.
Men forskning och utveckling inom kärnkraft behöver inte endast ha sin utgångspunkt i ren kärnenergiforskning. Forskningsområden inom slutförvar av uttjänt kärnbränsle och kärnkraftssäkerhet har i vissa fall en nationell särprägel och kräver nationell kompetens. För att kunna uppnå ny, modern och säkrare kärnkraft i Sverige behövs en hög nationell kompetens, och för detta behövs ett ökat stöd till kärnkraftsforskningen.
En framtida potential för export av svensk teknik och svenskt kunnande inom slutförvar av kärnbränsle och ny kärnkraft är fullt tänkbar. Bara så sent som häromveckan nådde konceptet för den tilltänkta blykylda svenska forskningsreaktorn Electra en framgång och en milstolpe då man i Indien har valt att investera i uppförandet av en prototyp av den.
Synen på det använda kärnbränslet har hittills präglats av de mycket långa tiderna för slutförvaring, och bränslet har betraktats som avfall. Detta synsätt tar dock inte hänsyn till den tekniska utvecklingen. I dag nyttjar vi endast ett fåtal procent av det energiinnehåll som finns i det naturliga uranet som har grävts upp medan återstoden planeras att grävas ned som avfall.
I de reaktortyper som populärt kallas för den fjärde generationens kärnkraft, det vill säga snabba reaktorer, kan det sedan tidigare använda kärnbränslet i stället återanvändas. Detta är något som öppnar för helt nya perspektiv. Med snabba reaktorer skulle vi kunna fortsätta att producera kärnkraftsel med oförminskad eller höjd effekt under tusentals år framöver - detta utan att behöva bryta något nytt uran över huvud taget.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energi
Vi minskar även avfallsmängden med uppemot 99 procent och minskar dessutom behovet av slutförvar från närmare 100 000 år till under 1 000 år. Det är alltjämt viktigt att vi fortsätter med forskningen i Sverige om slutförvar av använt kärnbränsle, men tidsperspektivet skulle dramatiskt förändra förutsättningarna. Ett sådant tänkande om resurseffektivitet och att återanvända befintligt avfall borde om något locka även de gröna partierna.
Fru talman! Utgångspunkten i stort för energipolitiken ska vara att serva Sverige som industrination och välfärdsland, inte det omvända. Vi har i dag ett stort elöverskott som vi slumpar bort till våra grannländer till ett pris som är en bra bit under hälften av kostnaden för att uppföra anläggningar som ska alstra elenergin. En självklar insats är här given gällande att stärka värdet av den el som har framställts i Sverige för svenska intressen och stimulera elanvändningen där elen kan användas rationellt.
Vår elproduktion är redan i dag uteslutande fossilfri. Vårt fossila beroende återfinns framför allt i transportsektorn och inom delar av industrin. Där finns det goda förutsättningar att i allt snabbare takt elektrifiera exempelvis transportsektorn då kostnaderna för framför allt batterier stadigt sjunker. Det här gör att man snart är väldigt konkurrenskraftig gentemot fossildrivna bilar - detta utan en enda krona i subventioner. Sverigedemokraterna har utöver det som finns i utgiftsområdet även satsningar på laddstolpar, vätgas och biogas.
Intressanta steg har även tagits för att exempelvis kunna ersätta den andel kol som används i den svenska stålproduktionen för att driva ut syret från järnmalmen, vilket välkomnas. Detta motsvarar närmare 25 procent av de svenska koldioxidutsläppen från industrin.
Ledstjärnan för att minska vårt beroende av fossila energikällor ska främst vara kopplad till elektrifiering i stället för att rikta dyra och verkningslösa subventioner mot drivmedelslösningar som är återvändsgränder.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet.
I detta anförande instämde Josef Fransson (SD).