Fru talman! Tack för svaret, Maria Weimer! I dagsläget tror jag absolut att det går lätt att hitta andra leverantörer av uran. Men frågan är vad som händer om en stor exportör som Ryssland och kanske något annat land - de viktigaste länderna för kommersiell uranbrytning är Australien, Kazakstan, Kanada, Ryssland, Niger och Namibia - stänger ned sin produktion eller i alla fall sin export av uran. Det är klart att det kommer att påverka hela världsmarknaden, driva upp priserna och även påverka utbudet. Även om den situationen inte finns i dag är det någonting som man måste ha med sig i det långa loppet. Här talar vi om långa perspektiv, och vi måste ha beredskap för många saker - däribland att Ryssland vill använda även sitt uran till olika typer av politiska påtryckningar.
Det finns såklart andra aspekter på kärnkraften som också har med säkerheten att göra. Jag kan känna viss oro för att vi är beroende av produktion på ett litet fåtal platser i landet som står för en väldigt stor del av vår produktion. Ur ett rent säkerhetsperspektiv tycker jag att det känns rätt bra att vi börjar få en mer decentraliserad och utspridd energiproduktion än vi tidigare har haft.
Jag välkomnar lojaliteten med Baltikum som Maria Weimer nämnde i sitt anförande. Det är självklart bra att vi kan exportera el till Baltikum som är fossilfri och klimatsmart. Men det gäller väl även den förnybara energin. Jag har svårt att förstå övertonerna av motstånd mot att vi satsar på förnybart i Sverige. Vi kan faktiskt sälja en del av överskottet, de dagar vi har ett sådant, till Baltikum. Det gör väl inte de länderna mindre oberoende av Ryssland att det är förnybart i ledningen än att det är svensk kärnkraft.