Herr talman! Sverige är ett bra land, och jag är stolt över att kalla mig svensk. Vi lever i frihet, demokrati och välfärd. Men tyvärr är inte allt bra. Det är långt ifrån bra.
År 2012 registrerades hela 19 000 nya pensionärer hos kronofogden. Och vi har 800 000 pensionärer som i dag lever helt eller delvis på garantipension; det innebär i dag 7 000 kronor för en gift pensionär eller drygt 7 800 kronor för den som är ogift.
Antalet vårdplatser i Sverige har minskat. I genomsnitt är antalet disponibla vårdplatser per tusen invånare 2,7. Det är under EU-snittet på 5,3. Norge och Danmark har ca 20 procent fler vårdplatser än Sverige. Och Finland har mer än dubbelt så många vårdplatser som Sverige.
År 2013 personuppklarades 10 procent färre brott än föregående år. Den svenska skolan är i förfall. Och antalet utanförskapsområden ökar. Listan med saker som inte är bra kan tyvärr göras mycket lång. Den kan göras lång på grund av ett kapitalt misslyckande när det gäller prioriteringspolitik. Politik handlar om prioriteringar, oavsett vad övriga partiers ledamöter i denna kammare tycker om det.
Det finns ett område som vare sig de rödgröna eller Alliansen vill omvärdera. Det är invandringspolitiken. Nyligen släppte Migrationsverket sin uppdaterade kostnads- och verksamhetsprognos. Av den framgick det att prognoserna revideras upp kraftigt. Kostnaderna väntas öka ytterligare, med 17 miljarder kronor. Det är utöver de enorma summor som regeringen redan har budgeterat för. Det är minsann ingen som ifrågasätter det, förutom Sverigedemokraterna. Vi är de enda som vågar diskutera frågan om prioriteringar öppet.
Vi anser inte och kommer aldrig att anse att Ulla, Sven-Erik eller Gudrun ska vanvårdas på sina äldreboenden för att pengarna i stället pumpas in i en totalt havererad massinvandringspolitik. I grunden handlar det om enkel matematik. Den borde i alla fall vara enkel för de allra flesta. Ju fler som kommer hit, desto högre kostnader får vi och desto mindre pengar blir det kvar till trygghet och välfärd. Enligt Migrationsverket antas så många som 187 900 nya personer komma till Sverige under nästa år. Då handlar det endast om flyktingar, anhöriginvandrare och arbetskraftsinvandrare.
Sverige är och ska vara ett öppet land. Det står jag bakom. Men när invandringen till ett litet land på drygt nio miljoner människor börjar närma sig 200 000 per år har det gått för långt. Vår inställning är ett tydligt och bestämt nej till fortsatt massinvandring till Sverige. Sverigedemokraterna vill skapa en invandringspolitik som är human, effektiv, konsekvent och rättssäker. Vi vill göra den mer ansvarsfull genom att begränsa invandringen i förhållande till vad Sverige som land klarar av, precis som våra grannländer har gjort. Vi vill göra flyktingpolitiken effektiv genom att för mindre pengar kunna hjälpa fler i närområdet.
Våra viktigaste förslag är för det första skärpt asylinvandring. Det kan vi uppnå genom att efterleva Dublinförordningen och begränsa flyktinginvandringen till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention samt ett antal kvotflyktingar.
För det andra måste vi införa strikta försörjningskrav för anhöriginvandrare. Naturligtvis ska individer som har kommit till Sverige kunna återförenas med sina familjer. Det är en självklarhet. Men då ska den här boende invandraren ansvara för försörjningen. Det är ett fullt rimligt krav tycker vi. Det tycker sannolikt de allra flesta, förutom ni övriga i kammaren.
För det tredje måste vi ändra arbetskraftsinvandringen och göra den behovsprövad. Det är inte rättvist att Sveriges nära 400 000 arbetslösa inte bara ska behöva konkurrera med varandra om de jobb som finns utan även med billig lågkvalificerad arbetskraft från andra länder. Vi har tidigare lämnat förslag på ett blåkortssystem som garanterar att de som kommer hit varken konkurrerar ut inhemsk arbetskraft eller blir en belastning för samhället genom låga löner. Tillsammans kan vi på riktigt bromsa den oresonliga utveckling som vi nu ser i prognoserna.
Det finns även en annan aspekt av nuvarande invandringspolitik som jag vill passa på att lyfta upp i denna debatt. Det handlar om kommunerna. Det är inte nog med att statens finanser urholkas; utvecklingen är liknande för kommunerna runt om i vårt land.
I en pilotstudie som Migrationsverket och SKL har gjort konstateras det att kostnaderna för invandringen vida överstiger de ersättningar som kommunerna får från staten. Ersättningen för kostnader för förskolan är så låg som 55 procent av kommunernas ökade kostnader. För skolan ligger den på ca 80 procent.
Inom nästan samtliga politikområden talas det varmt om det kommunala självstyret. Men i detta fall tvingas kommunerna lägga sig platt. Trots att de själva har bäst insikt i vilka förutsättningar som finns i kommunerna förutsätts det i dag att alla kommuner ska ta ansvar. Det är ett ansvar som de aldrig har bett om och som de i många fall inte klarar av. Sverigedemokraterna förespråkar ett riktigt kommunalt självbestämmande, även i detta fall.
I regeringens budget utgör de sammanlagda kostnaderna för utgiftsområde 8 för 2015-2018 hela 65,3 miljarder. Om man lägger till den starkt länkade kostnaden för utgiftsområde 13 Integration uppgår summan till 151,6 miljarder. Om man lägger till Migrationsverkets ytterligare behov på 17 miljarder ges 168,6 miljarder. Och då är välfärdskostnaderna fortfarande inte medräknade.
Ni ser att dagens situation inte håller. Det förstår vem som helst. I vårt budgetförslag har vi skurit ned kraftigt på dessa anslag och prioriterar i stället en återuppbyggd välfärd för både unga och gamla.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag vara tydlig med att jag och Sverigedemokraterna står bakom samtliga SD-reservationer i betänkandet men för tids vinnande yrkar jag enbart bifall till reservation 1.
(Applåder)