Herr talman! Då undrar jag om Markus Wiechel har varit ute och sett hur verksamheterna ser ut när det handlar om äldreomsorg, förskola och det exempel från Västra Götalandsregionen som jag tog upp om läkarbristen. Man har nu varit ute och sökt efter läkare och anordnat ett valideringssystem och undervisning i "sjukvårdssvenska". Det spelar ingen roll om det är läkare från Holland, Spanien, Syrien och så vidare.
När det gäller de samhällsekonomiska konsekvenserna nämnde jag i talarstolen exemplet om Maher Abbas. Han är alltså utbildad barnläkare och kunde börja jobba efter ett och ett halvt år. Markus Wiechel kan kanske räkna ut hur mycket detta sparar, om man nu ska se människor som siffror. Markus Wiechel sade ju att det inte går att förena, men vi ser ju tydligt att det går.
Jag tog upp exempel om barnomsorg, förskola och äldreomsorg, medan Markus tog upp exempel på det som är traditionellt svenska namn. Det är ganska vanligt att de anställda inom äldreomsorgen har namn som Jasmine, Abbas, Helena, Fatima. Det är inte traditionellt svenska namn, men det finns en förkärlek för att lyfta fram - det har vi ju hört hela dagen här - fosterland och annat. Man säger att man står för alla medborgare, men hur drar man då gränsen för vad som är medborgare? Hur ser man på lönsamheten? Och hur ser man på om den personalen skulle tas bort från verksamheterna?