Fru talman! Meddelarfriheten ska motverka oönskade effekter av reglerna om sekretess. Meddelarfrihetens betydelse för yttrande- och informationsfrihet är odiskutabel. Det är en del av det pussel som finns för att vi ska kunna säkerställa ett allsidigt underlag för offentlig debatt och demokratisk kontroll av myndigheternas arbete. Den kan inskränkas, vilket också framgår av vår lagstiftning och av tidigare ärende.
Offentlighetsprincipen är basen i detta, och dess tillämpning utanför myndighetsområdet har diskuterats under ganska lång tid. Offentlighetsprincipen hör tydligt hemma inom den offentliga sektorn och inom myndighetsområdet. När den diskuterats har det främst handlat om hur man ska hantera den utveckling som vi kunnat se med alltfler statliga och kommunalt dominerade privaträttsliga subjekt, alltså bolag som följer aktiebolagslagen. Därmed är de inte myndigheter och sålunda inte heller en del av offentligheten.
Vi har sett en växande flora, främst inom den kommunala sektorn, av bolagiseringar. Det har skett utan att man privatiserat. Det har drivits fram en utveckling som börjar likna aktiebolag och ska verka under samma regelverk, men beroende på vem som är ägare ska de ha olika relationer. De ska alltså på något sätt vara offentliga myndigheter trots att de är bolag. Det har gjort att vi tillfört de kommunala bolagen offentlighetsprincipen, att de ska verka utifrån den. Allmänna handlingar i kommunala bolag ska naturligtvis vara offentliga.
De statliga bolagen lever inte efter samma regelverk när det gäller den delen, och naturligtvis inte de privatägda. Jag har hört Vänsterpartiets företrädare, och även andra, säga i kammaren att de egentligen vill utsträcka den principen till att gälla hela fältet av verksamheter, att det inte ska finnas någon begränsning till enbart den offentliga sektorn och myndigheterna. Det handlar om att kunna granska hela den delen.
Vi ser det förslag som i dag ligger på riksdagens bord som ett steg som förmodligen kommer att hälsas välkommet av företrädare för Vänsterpartiet och även av en del andra. Det är ett steg på vägen för att återigen blanda korten mellan offentligt och privat. Vi noterar att steget tas i den kommunala sektorn men inte i den statliga. De statliga bolagen lever fortfarande kvar i en annan värld, i den privata.
Man skulle kanske kunna säga att det känns något förvånande att man inte börjar på hemmaplan utan i den kommunala sfären. Måhända beror det på att det hänt mycket på det kommunala området när det gäller bolagisering. Men då borde man ju titta på den frågan. Om man så att säga vill hålla verksamheten under offentliga ögon borde man också försöka pröva de frågorna och inte gå den andra vägen och därmed dra in offentlighetsprincipen i aktiebolagslagen och i den verksamheten.
Vi har accepterat offentlighetsprincipen inom kommunala bolag, men nu tycker vi att det finns skäl att ta en paus och verkligen fundera över om det är den vägen vi ska gå - styckevis och delt - in i en modell som innebär att vi för in offentlighetsprincipen i aktiebolagslagens värld, in i den privata sfären, och bort från det som handlar om myndighetsutövning och som varit skälet till och grunden för att vi ska kunna hävda den i alla sammanhang.
Mot den bakgrunden har vi, fru talman, väckt en motion i detta ärende, och det är också mot den bakgrunden jag har en reservation till betänkandet. I det här skedet yrkar jag bifall till den, men jag utesluter inte att jag låter den passera om vi för tids vinnande skulle behöva göra det.