Fru talman! Det har gått fyra år sedan Ulf Kristersson åkte till sitt första EU-toppmöte som statsminister. Det är fyra år då Sverige hade behövt vara en av de starkaste rösterna i Europa. Men det är inte till Ulf Kristersson man ringer, utan det är snarare till Mette Frederiksen i Danmark eller till Finlands president.
När Europas framtida konkurrenskraft och flera av de frågor som är viktiga för Sverige diskuteras har Sveriges röst försvagats när det gäller svenska jobb och svenska företag. EU:s klimat- och hållbarhetslagstiftning har urholkats, vilket missgynnar svenska företag som redan har investerat i teknikomställningen. Möjligheten att använda flaskhalsintäkter för investeringar och stöd till hushåll har hamnat i osäkerhet.
Nu ser vi budgetförhandlingen, som utvecklas i en riktning som ligger långt ifrån svenska prioriteringar. Förslaget som presenterats går inte Sveriges väg. Det finns få tecken på att regeringen har lyckats flytta fram de svenska positionerna.
Det Kristersson dock har gjort är att lova bort mer än hälften av framtida ministerposter till Sverigedemokraterna, och Åkesson själv har sagt att han vill ha tre av de fyra tyngsta ministerposterna.
EU:s budgetförhandlingar går nu in i ett avgörande skede. Ulf Kristersson har varken lyckats få ned budgetramen, säkrat rabatterna eller avvärjt hotet om nya EU-skatter. Regeringen har alltså redan i dag svårt att samla stöd för sin linje.
På vilket sätt menar statsministern att det skulle vara enklare om Sverige skulle företrädas av sverigedemokratiska ministrar runt bordet, de som egentligen inte tror på samarbete mellan länder och faktiskt inte ens tycker att Sverige ska sitta runt förhandlingsbordet?