Fru talman! När det gäller Iran är det klart att det på diskussionen nämndes att en av de förhoppningar som fanns var att detta på något sätt skulle leda till en bättre situation i Iran. Men det har inte på något vis uppnåtts med detta.
Denna oro uttrycktes mycket tydligt, både i text, som sagt, och i diskussionen. Det är en väldigt okontroversiell ståndpunkt – en av få okontroversiella ståndpunkter när det gäller Mellanöstern i en europeisk kontext. Där råder ingen nämnvärd oenighet.
Motsatsen är, precis som antyds här, Israelfrågorna och Gazafrågorna. Där finns det fundamentala oenigheter. Exakt den text som nu finns är nog så långt enigheten når.
Värt att notera var möjligen att Slovenien nu intar en väldigt ovillig position att över huvud taget gå något steg längre. Principiellt är det samma oenighet som tidigare. Jag vidhåller därför min uppfattning att EU som aktör inte är någon tung spelare när det gäller frågorna om Mellanöstern.
Jag fick en fråga om Bulgarien. Vi hade ett gäng nya deltagare den här gången, men det var inte några principiellt stora förändringar.
Den stora förändringen var förstås att vi har en ny regering i Ungern och att vi därmed kunde fatta eniga beslut för första gången på länge. Det var välkänt, men naturligtvis ändå ett stort steg framåt.
Sedan är det som jag har sagt i många andra sammanhang: När ett negativt land försvinner kan ibland andra oenigheter avslöjas. Så var det till exempel med frågan om frysta tillgångar. Vi får väl se hur massiv den här enigheten nu kommer att vara. Jag uppfattade att det fanns ett väldigt starkt tryck på att förhandlingar måste komma igång.
Alla vi som är Ukrainas främsta vänner säger att förhandlingar kommer igång när det finns seriösa försök från Rysslands sida och när Ukraina vill förhandla.