Fru talman! Det verkar svårt att få ett svar på frågan på vilket sätt den här lagstiftningen försvårar utvinningen av andra mineraler. Nu har frågan varit uppe många gånger, och jag ser fortfarande inget exempel på vad det är som skulle försvåra. Det handlar väldigt tydligt om brytning av uran, som inte ska få anrikas eller prospekteras. Men det står väldigt tydligt i förslaget att uran fortsatt kan följa med som biprodukt vid utvinning av annat mineral, och då hanteras det som gruvavfall, precis som i dag.
Maria Weimer säger att dagens lagstiftning är tillräcklig. Min bedömning är nog att det även med den lagstiftning som gäller fram till det här beslutet är osannolikt att uranbrytning skulle ske i Sverige. Men osäkerheten och oklarheterna innebär stora negativa konsekvenser. Det är därför det är viktigt med den här tydligheten. Som jag har sagt tidigare finns det många orter i Sverige som har levt och fortfarande lever med oro för att det kan bli uranbrytning. Processen om ett företag kommer till Sverige och vill söka uran, provborra och sedan ansöka om att få bryta tar många år. Det finns många exempel i Sverige på olika satsningar som inte blir av på grund av hotet om uranbrytning. Vad är det för landsbygdspolitik eller näringspolitik att fortsätta leva med den osäkerheten?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbud mot utvinning av uran
Det som ytterligare spär på osäkerheten för många människor i Sverige är att flera av de borgerliga politikerna ger olika svar på om man anser att det kan och bör ske uranbrytning i Sverige. Vi hade för bara några år sedan en statsminister, Moderaternas Fredrik Reinfeldt, som sa att han ville ha uranbrytning i Sverige. Sedan har vi andra borgerliga politiker som säger att det inte ska bli uranbrytning i Sverige. Den här otydligheten gynnar ingen. Det enda tydliga om man inte vill ha uranbrytning i Sverige är att lagstifta om ett förbud.