Fru talman! Det handlar om 12 miljarder kronor i tillskott till landets kommuner och regioner. Hade vi satsat 20 miljarder kronor hade Mikael Damberg stått här och sagt att det inte räcker utan att vi måste satsa 21 miljarder kronor. Hade vi satsat 30 miljarder kronor hade Mikael Damberg sagt att det inte räcker utan att vi måste satsa ännu mer. Han hade aldrig varit nöjd. Och alla, inklusive kommuner och regioner, hushåll, företag och offentlig verksamhet, drabbas givetvis av inflationen. Alla tvingas till tuffare prioriteringar. Min poäng i talarstolen alldeles nyss var att även staten behöver prioritera tuffare, primärt då på utgiftssidan.
Innan vi sätter igång arbetet riktigt skarpt med höstbudgeten - budgetpropositionen - kommer det att komma fler prognoser. Och beroende på hur dessa prognoser ser ut kommer de att styra vilka ytterligare tillskott till just kommuner och regioner som vi behöver besluta om.
Om det visar sig att prognoserna är väldigt bra, att det ser väldigt optimistiskt och glädjande ut och att inflationen faller tillbaka till normala nivåer kommer i alla fall jag att bedöma att behovet av ytterligare tillskott är lägre. Om det visar sig att höginflationsekonomin ligger kvar och kanske till och med förvärras påverkar det givetvis behoven i den andra riktningen. Så är det såklart.
Det kommer som sagt att komma ytterligare prognoser innan vi fattar beslut om budgetpropositionen senare i höst.
Jag har inga synpunkter på hur man tillverkar stål. Det var inte poängen. Min synpunkt är att det inte är en enda krona av privat riskvilligt kapital. När man har en affärsverksamhet eller en affärsidé säger man normalt sett: "Titta! Jag har en affärsidé och vill sparka igång ett företag. Är det någon som vill komma och hjälpa mig att investera i företaget?" Därefter är man good to go.
Min poäng är att det i detta fall är skattepengar som vi riskutsätter. Jag har ingenting emot teknikutveckling, utan jag värnar skattebetalarnas pengar.