Fru talman! Det har varit intressant, kanske mest i betydelsen lite märkligt, att höra finansministern tala om inflationen och vikten av att bekämpa den också i dag. För det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta något som finansministern gör för att bekämpa inflationen.
Jag kan inte se att finansministern tagit något intryck av diskussioner som förs internationellt om hur man bäst kan förstå just den här inflationsepisodens karaktär och vad det kan betyda för finanspolitikens utformning. Att inflationen inte är lönedriven utan snarare vinstdriven är uppenbart, men det är inget som verkar spela någon roll för finansministern. Likaså har konkurrenssituationen på olika marknader ingen framträdande plats i det regeringen säger och ingen plats alls i det regeringen gör. Finansministern tar inget intryck av de regleringar som rönt viss framgång i exempelvis Schweiz och Spanien för att just bekämpa inflationen, inte heller av de investeringsplaner som rullas ut i USA med hänvisning till inflationsbekämpning framöver.
Men även om man landat i den snäva idén om att inflationen ska bekämpas endast genom att hålla tillbaka efterfrågan blir det oerhört märkligt att se vad som fredas och hur det presenteras för svenska folket. Det är alltså bra inflationsbekämpning om sjuksköterskor måste sägas upp och om patienter får ligga i korridorerna på akuten. Men det är inte tänkbart att dämpa skattesänkningar för riksdagsledamöter och statsråd. Det hjälper tydligen mot inflationen att pressa in fler elever i ett klassrum. Men man kan inte begränsa bidragen till dem som köper städning eller silverputsning till paradvåningen. Elstödet är toppen, men när det gäller att det är panik i äldreomsorgen menar man: Ja, tyvärr, vi måste bekämpa inflationen.
Vill finansministern kanske förklara lite närmare varför just förlängda operationsköer, uppsagda lärare och förtvivlad personal inom äldreomsorgen är de metoder som regeringen föredrar och har valt att experimentera med som inflationsdämpare?