Fru talman! Först av allt vill jag rikta ett stort tack till utskottskansliet som har gjort en utomordentlig insats med det betänkande som vi nu ska debattera.
Under en lång rad år har infrastrukturen varit underprioriterad resursmässigt. Många av problemen pockar på en lösning. Det kan gälla till exempel frågan om vilka hamnar som ska prioriteras eller frågan om hur järnvägen ska hantera den förestående avregleringen inom EU som EU kommer att besluta om.
Det var därför många som hade högt ställda förväntningar på att regeringen skulle lägga fram en proposition som angav färdriktningen för transportpolitiken, den efterlängtade, som Carina Moberg uttryckte det. Men vi blev besvikna. Den proposition som ligger till grund för det betänkande som vi nu debatterar kan snarast beskrivas som på stället marsch. I stället för att fortsätta framåt gör man halt, och följaktligen har riksdagen ett synnerligen innehållsfattigt betänkande att ta ställning till.
Vi i alliansen har därför 40 reservationer där vi beskriver hur vi vill se infrastrukturen i framtiden. För att undvika upprepningar har vi i alliansen delat upp betänkandet, och mina alliansbröder kommer att inrikta sig på olika avsnitt i betänkandet.
Den trafikpolitiska proposition som kom 1998 innehöll 189 sidor för att ge 20 beslutspunkter, vilket ska jämföras med 351 sidor i föreliggande proposition som så småningom utmynnar i 9 konkreta förslag för riksdagen att ta ställning till. I kvantitativa termer har samarbetspartiernas vedermödor svällt vad gäller antalet producerade sidor med 54 %, medan de skarpa förslagen har minskat med 55 %.
Ur ett kvalitativt perspektiv är propositionen om möjligt sämre än föregångaren. Den är tryfferad med till intet förpliktande åtaganden såsom: främja, avser, bör, återkomma, anser, utreda. Svårigheten att komma överens med Vänstern och Miljöpartiet avspeglas också i de många självklarheter som används för att brodera ut texten och skyla över bristen på substans.
Men vi i alliansen delar i stort regeringens beskrivningar av den svenska infrastrukturen. Men vi saknar de konkreta förslag som följer på bedömningar såsom att "transporterna och därmed också transportpolitiken får en allt större betydelse för Sveriges utveckling".
Fru talman! Infrastrukturen är av avgörande betydelse för att skapa tillväxt i vårt land. Vi är fortfarande det gamla Industri-Sverige med skog och malm som fortfarande är beroende av att kunna transportera insatsprodukter inom Sverige och sedan transportera färdigvaror utomlands. Vi har också det nya Sverige som försöker växa, trots de begränsningar som vänsterkartellen lägger på framväxten av småskaliga företag inom tjänstesektorn.
Turismsektorn är ett exempel på var framtidens arbetstillfällen står att finna. Den har vuxit i Sverige, men det återstår mycket att göra för att denna sektor ska kunna nå sin fulla potential. Då kan man inte, som vänsterkartellen har gjort, införa skatt på flygresor, underfinansiera välbehövliga satsningar på vägnätet och ständigt öka drivmedelsskatterna. För att inte tala om den höga beskattningen av arbete som effektivt motverkar att många får arbete inom till exempel turismsektorn.
Vi borgerliga partier inom Allians för Sverige anser därför att målstrukturen för transportpolitiken ska utvidgas med ytterligare ett mål om att främja en fortsatt utveckling av turismen.
Jämställdheten är ett annat kapitel som är oerhört viktigt. Det är viktigt för mig och för hela alliansen. Jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. Ingen ska särbehandlas på grund av kön eller av andra skäl. All form av diskriminering, förtryck och generalisering måste motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper, behov eller förutsättningar.
Därför är det stötande att regeringens jämställdhetsanalys är så grund som den kommer till uttryck i propositionen. Exempelvis konstaterar man att kvinnor och män skiljer sig åt vad gäller resmönster. Man konstaterar också att vägmärken inom transportsystemet i vissa fall återspeglar stereotypa könsroller. Är verkligen skyltningen på våra vägar det största jämställdhetsproblemet i dag? Grundanslaget är att kvinnor inte klarar av att stå på egna fötter utan behöver staten till hjälp om det så gäller tillgången till bussar eller hur skyltar ska utformas. Jag tycker att det är trams.
Vår utgångspunkt är att potthål i vägarna drabbar kvinnor såväl som män. Om kollektivtrafiken inte passar in i resmönstret är det till lika stort förtret för kvinnor som för män. Många av de problem som präglar trafikmiljön är så att säga könsneutrala och åtgärdas lämpligen genom konkreta åtgärder såsom ökade anslag till vägarna i stället för en mängd utsvävningar om kvinnors särart visavi män.
Det finns problem med jämställdheten i Sverige, och det är problem som förtjänar att tas på allvar. Den kanske allra viktigaste formen av oberoende är att kunna leva på sin lön. Jämställdhetspolitiken handlar till stor del om att ge kvinnor lika möjligheter som män att skaffa sig ekonomisk makt. De svenska kvinnorna kommer aldrig att bli verkligt jämställda utan ekonomiskt oberoende, vare sig det är från en man eller från staten. Genom sänkta skatter och mer pengar till offentliga verksamheter inom vård och omsorg, som vi föreslår, kan kvinnor få större ekonomiskt oberoende och därmed bli mer jämställda.
Större ekonomiskt oberoende kan för kvinnor på det transportpolitiska området leda till att de i större utsträckning än i dag kan bestämma sina resvanor själva utan att få villkoren dikterade av vare sig män eller politiker.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1, men jag står naturligtvis bakom våra övriga reservationer.
Med detta mitt sista anförande i denna kammare ber jag att få framföra mitt tack till all trevlig personal som under mina elva år i riksdagen har bidragit till den positiva atmosfär som finns här i riksdagen, och jag önskar alla en trevlig sommar.