Herr talman! I maj öppnade utställningen Ordets akt på Kulturhuset bara ett par hundra meter härifrån. Det var ett tiotal konstnärer och skribenter från hela världen som skulle belysa värdet av yttrandefriheten i samband med det 250-åriga svenska jubileet.
Det är ganska lätt att inse att vi lever i ett land där yttrandefriheten är självklar. Men om vi tittar globalt ser vi att den är få förunnad.
I Venezuela har hundratals nyfödda spädbarn dött helt i onödan de senaste månaderna. Mödravården står handfallen precis som resten av sjukvården. Det finns ingen mat och ingen elektricitet där. Folket svälter, oppositionen tystas och våldet är så utbrett att människor inte vågar gå utanför hemmen längre. Det rapporteras om hur venezuelanska aktivister har sköljts i vatten och attackerats för att sedan få sina könsorgan misshandlade med elektriska stötar.
Allt detta sker i fredstid i ett land rikt på naturresurser därför att det socialistiska experimentet återigen testats och misslyckats.
Också på Kuba fortsätter människor att offras på socialismens altare. Förtrycket är hårt. Landets problem framställs ibland som något slags konflikt mellan diktatorn Castro och det demokratiska USA, när det i själva verket handlar om en konflikt mellan Castro och de kubanska medborgarna som han aldrig har låtit rösta i fria och demokratiska val.
Herr talman! I oktober genomfördes ännu ett farsliknande val i Belarus - Vitryssland. Enligt valobservatörer var omröstningarna långt ifrån demokratiska.
I Ukraina är mer än 200 000 barn internflyktingar. Unicef har larmat om att en halv miljon barn far illa både psykiskt och fysiskt. Rysslands krig lämnar stora ärr på en redan utsatt befolkning.
I förra veckan tog Bahrain ett steg närmare totalt yttrandeförbud. Ledarna för oppositionsgruppen al-Wefaq, som har dömts för att ha kritiserat regimen i sina anföranden, fick se sin fängelsetid mer än dubbleras i en domstol.
Herr talman! Mitt på Afrikas horn ligger Somaliland som fram till 1960 var ett brittiskt protektorat. Då blev landet en självständig stat som sedan blev en del av Somalia, och krig bröt ut. Stora flyktingvågor skapades efter bombanfall från regimen i Mogadishu.
Det har nu gått 25 år sedan Somaliland deklarerade sin självständighet. Vi liberaler vill gratulera till en god demokratisk utveckling i ett område som annars kantas av diktatur, terrorism och fattigdom. Det är därför som vi har valt att göra ett särskilt yttrande, eftersom vi tycker att utskottsmajoriteten har varit alldeles för njugg och svag när det gäller att faktiskt berömma det enorma demokratiska framgångsexempel som Somaliland har varit.
Jag var valobservatör i det första presidentvalet som ägde rum 2003, och ANC arrangerade en styrka. Det var fantastiskt att se på plats.
Sverige bör jobba mycket skarpare för att stötta den goda demokratiska utvecklingen på plats.
Den som har följt Assads oljefatsbombningar i Syrien inser att han inte skyr några medel när han förtrycker landets folk.
Samtidigt ser vi hur de islamistiska terroristerna i Daish förföljer och utsätter Mellanösterns kristna för folkmord. De har tvingat hundratusentals assyrier att fly från Nineveslätten i Irak. Deras utplånande av Sankt Eliasklostret i Irak och Baaltemplet i syriska världsarvsstaden Palmyra är en kränkning av hela vår civilisation.
I Palestina har det inte hållits val på över ett decennium. Korruptionen är omfattande, homosexuella förtrycks, kritiska röster tystas och den antisemitiska våldspropagandan flödar utan att ansvariga reagerar. Kvinnor har inte samma rättigheter som män.
I går skedde ännu ett fruktansvärt terrordåd i Tel Aviv där tre personer mördades i en saluhall mitt i turistkvarteren.
Vi har det senaste året också sett att det har blivit värre för många kineser i diktaturens Kina. Den kinesiska regeringen har startat en kampanj mot människorättsaktivister, människorättsförsvarare, samtidigt som myndigheternas kontroll över internet, massmedier och universitet har skärpts enormt mycket.
Herr talman! I dag sitter Dawit Isaak sin 5 373:e dag i ett eritreanskt fängelse.
Den lista som jag har tagit upp är såklart inte uttömmande. Men globalt backar demokratin för tionde året i rad. Vi liberaler vill att demokrati ska vara huvudmålet för den svenska utrikespolitiken. De minst fria länderna är nämligen ofta också de fattigaste.
Rätten att just rösta och yttra sig är särskilt avgörande för kvinnor. Därför behövs det en tydlig feministisk utrikespolitik. Det går inte att göra skillnad på demokrati och feminism här. Utan en fri diskussion är det dessutom fullkomligt omöjligt att krossa de konservativa och patriarkala normer som håller tillbaka miljarder flickor och kvinnor världen över. Flickor som förvägras utbildning förblir beroende av män. Om kvinnor i fattiga länder inte ens kan välja sina lagstiftare blir det sällan satsningar på mödravård eller sexuella och reproduktiva rättigheter.
Vi vet också att demokratiska länder är mindre benägna att falla samman, och det är inte lika stor risk att de blir en grogrund för extremism. I länder som demokratiseras får Sverige starka allierade för framtiden.
Här är vi liberaler stenhårda med att biståndet måste fungera både som piska och som morot. Stater som genomför demokratiska reformer i rätt riktning och minskar korruptionen ska belönas via det svenska biståndet. Men för stater som fortsätter att begå våld mot medborgarnas mänskliga rättigheter måste biståndet fasas ut mycket tydligare.
Jag är därför besviken på att den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har närmat sig exempelvis Robert Mugabes Zimbabwe på sistone och att Pierre Schori har hållit kafferep i den fortfarande kommunistiska diktaturen Kuba som om det vore 1968. Det var fel av regeringen att i höstas rösta för att frysa sanktionerna mot Belarus. Lukasjenko styr järnhårt Europas sista diktatur.
Jag undrar ibland vad det är för önsketänkande som får inte minst socialdemokrater att år efter år fortsätta att ge bistånd till korrupta stater som inte förändrar sig. Det är ett tämligen kravlöst bistånd på många fronter. Här tycker vi liberaler inför valet 2018 att det måste vara fullkomligt självklart att stödet till odemokratiska länder måste göras om i grunden.
På tal om just sanktioner och krav talar vi mycket i denna kammare om det hot som den ryska federationen utgör mot sina grannländer. Det gjorde jag själv i debatten om Europarådet för bara några timmar sedan. Jag skulle här också vilja tala om den fysiska och psykiska misshandel som den ryska federationen utsätter sin egen befolkning för.
Sedan 2012 registrerar Ryssland alla politiska organisationer som får finansiering från utlandet som just utländska agenter. Helt godtyckligt lagförs de också för helt andra brott, som att ha brutit mot brandföreskrifter eller skattelagstiftningen.
Samtidigt vet vi att valfusket har varit utbrett både inom den verkställande och inom den dömande makten. Rysslands problem är att politikerna fuskar sönder det sköra frö till demokrati som faktiskt ändå fanns och i någon mån fortfarande finns trots den hårda repressionen i landet.
År 2013 förbjöd och försvårade den ryska Duman situationen för hbtq-organisationer. Samtidigt ser vi hur den homofoba retoriken blir mer vulgär och våldet mot homosexuella alltmer omfattande.
År 2013 infördes en ny lagstiftning mot den som förolämpar känslorna hos religiösa.
År 2014 antog Kreml en lag som skärper straffen för extremism, men som i själva verket går ut på att försvåra för enskilda organisationer och aktivister.
Läget för ryska medborgares mänskliga rättigheter innebär en svår balansgång för Sverige samtidigt som vår medkänsla och vår vänskap med det ryska folket, som törstar efter demokrati och frihet, behöver vara starkare än någonsin i dessa svåra tider.
Sverige som stat måste vara hård i alla bilaterala kontakter och tydlig i sin kritik mot den auktoritära regimen. Kom ihåg att det är modiga individer som förändrar världen! Utan ryska demokrater kommer ingen rysk demokrati att växa fram. Jag är därför glad att ett enigt utskott ställer sig bakom Liberalernas motion om att just ha en skarpare politik gentemot Ryssland. Även Centerpartiet hade motionerat i samma fråga.
När vi satt i alliansregeringen för några år sedan öppnade vår ambassad i Havanna ett internetkafé för dissidenter som ville ta del av ocensurerad information. Kaféet var vid sidan av det amerikanska konsulatets kafé en av få platser där kubaner faktiskt kunde kommunicera fritt på den tiden. Den svenska ambassaden i Minsk blev på samma sätt en mötesplats för fria krafter i det vitryska samhället. Vi behöver fler modiga frihetsprojekt på denna front för att stötta människor i diktaturer att få tycka, tänka och tro fritt. Jag hoppas att den rödgröna regeringen är beredd att öronmärka mer bistånd till frihetsaktivister på denna front.
Herr talman! I katalogen för Kulturhusets Ordets akt skriver den irakiska fristadsförfattaren Ashraf Atraqchi att svenskar är så vana att tänka och säga det vi vill att yttrandefriheten har blivit lite som luften vi andas - vi behöver liksom inte fundera över den längre - men att vi får aldrig ta det fria ordet för givet. Sverige, med sin 250-åriga yttrandefrihet, behöver vara en förebild för människor världen över. Jag håller med. Om inte vi vågar stå upp för demokratiska värderingar, vem ska då göra det?