Herr talman! Det finns alltid en politisk verklighet vi måste ta hänsyn till i vår dagliga gärning; det kan jag koppla tillbaka till inte minst utifrån mina fem år som minister.
Många av oss är ju passionerade vänner av att också det västsahariska folket ska få sin frihet och självständighet i framtiden. Det kommer inte att hända genom att enskilda länder utropar deras självständighet, utan det kommer att hända genom att man får ett FN-spår på gång igen - och framför allt genom att man ser till att det västsahariska folket får folkomrösta om sin framtid. Det måste vi stärka väldigt snabbt.
Om man nu önskar att Somaliland ska bli erkänt och självständigt, vilket jag tror att vi gör båda två, bör vi som första steg se till att den rödgröna regeringen häver reserekommendationerna. Städer som Hargeisa och Berbera är mycket trygga; amerikanska UD utsåg huvudstaden Hargeisa till Afrikas tryggaste huvudstad för några år sedan. Det är fullständigt horribelt och orättvist att dessa städer ändå drabbas av samma hårda krav som resten av Somalia när UD utfärdar reserekommendationer. Jag är djupt besviken på Margot Wallström och UD över att man, när jag har tryckt på, inte har velat lätta på dessa reserekommendationer. Det gör att svenska och europeiska företag inte vill komma dit och investera.
Vi liberaler har också tydligt drivit att Sverige bör upprätta ett statligt biståndskontor på plats i Hargeisa. Det finns flera länder som har detta uppe, och det skulle vara en tydlig markering på vägen mot ett erkännande. En fråga jag lämnade in till biståndsministern nyligen handlade om att Sverige, som är en av de största biståndsgivarna till Somalia, i sitt bistånd faktiskt borde trycka på för att Somalia ska ta hänsyn till den goda demokratiska processen i Somaliland - och inte sabotera den, som man väldigt ofta gör. Vi borde alltså villkora och trycka på mycket tydligare.
Det är konkret politik som går i rätt riktning, det vill säga mot ett erkännande i framtiden.