Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Även om jag inte är helt nöjd är jag ändå glad över att vi delar uppfattning om hur viktigt det är att staten på bästa sätt omhändertar det stora engagemang som finns hos medborgarna när det gäller skydd och säkerhet.
Det som de frivilliga försvarsorganisationerna åstadkommer när det gäller att förebygga olyckor och kriser eller för att minimera skador som uppkommer vid kriser kan inte överskattas. I en tid när kittet i samhället håller på att försvinna och när samhället dras isär och orättvisor och utanförskap blir större, är det av yttersta vikt att tillvarata den vilja till engagemang och omtanke om varandra som finns hos medborgarna. I en kris som drabbar samhällets grundläggande funktioner är det absolut nödvändigt att vi kan förlita oss på att vi kan använda enskilda människors vilja till insats och hjälp men också att det finns organisationer som gör ambitionerna användbara i organiserad form till hjälp och stöd för den enskilde och för samhället.
Det är väsentligt att de frivilliga hjälpinsatserna är organiserade på lokal nivå och att de kan verka snabbt.
I regeringens nyligen avgivna proposition 2013/14:144 betonas vikten av att det skapas förutsättningar för att ta hand om engagemang från frivilligorganisationerna, och propositionen framhåller de frivilliga resursgrupperna som ett gott exempel på hur goda strukturer kan byggas i kommunerna. Med tanke på detta finns det anledning att fundera över att det är just det frivilliga och ideella engagemanget som är viktigt i sammanhanget och varför det inte kan ersättas av den statliga eller kommunala verksamheten eller myndighetsutövningen.
Att fria och frivilliga insatser från medborgarna i organiserad form är viktiga och grundläggande för vårt samhälles skydd och bestånd stadfästes i propositionen från 2010,
En politik för det civila samhället
, och den politiken fick stöd från samtliga partier i riksdagen. De sex centrala principer som uttalas i propositionen ska reglera det förhållningssätt som ska gälla från statens sida i förhållande till det civila samhället. Principerna berör självständighet och oberoende, dialog, kvalitet, långsiktighet, öppenhet och insyn samt mångfald. Alla dessa är viktiga principer för att garantera att frivilligrörelsen levererar utveckling och kreativitet som överensstämmer med det statliga kravet på kvalitet och innehåll och också motsvarar det behov som samhället och enskilda har rörande skydd och säkerhet.
Den första och den viktigaste principen handlar om att frivilligorganisationerna kan utöva sin verksamhet utan obefogad kontroll eller inblandning från myndigheterna. Om organisationerna blir alltför beroende av bidrag för uppdragen riskeras deras roll som självständiga opinionsbildare och kreativa utvecklare av verksamhet. Då har hela idén med frivillig verksamhet byggd på den enskildes engagemang gått förlorad.
Det är därför uppseendeväckande att ministern i sitt svar inte tar ställning för att en fördelningsmodell för organisationsstöd till frivilliga försvarsorganisationer bör överensstämma med politiken för det civila samhället. I stället väljer hon att upphöja undantaget till norm.
Självfallet måste det finnas utrymme för flexibilitet i hur man fördelar bidrag, beroende på vilken typ av verksamhet som frivilligorganisationen i fråga tillhandahåller. Ingen tror att det kan råda samma förutsättningar för en frivillig skytteförening som för en kyrklig hjälporganisation, till exempel. Men jag saknar en motivering från statsrådets sida varför man valde att börja med en avvikelse strax efter man tagit beslut om något helt annat. Och varför försvarar ministern en modell som är orättvis, och varför reflekterar hon inte över hur styrningen och bidragsmodellen påverkar resultatet av den verksamhet man vill ha ut av frivilligorganisationerna?