Fru talman! Jag måste fråga både Stefan Caplan och försvarsministern: Vad är egentligen eftersträvansvärt i det här sammanhanget? Är det inte bra att frivilligorganisationerna arbetar brett med insatser mot vad som kan hända längs hela skalan av hot och risker? Är det inte önskvärt att arbeta lokalt över hela Sverige?
Den fördelningsmodell som gäller i dag stöder inte en sådan ambition. Försvarsministern och även Stefan pratar om att flera av organisationerna är nöjda, och man pratar om ett sammanlagt höjt organisationsbidrag. Men då måste jag fråga, också med tanke på den flexibilitet som försvarsministern hänvisar till i sitt svar: Är det vettigt att ha samma fördelningsmodell gentemot organisationer som har så olika uppdrag? Man kan tänka sig att de som har uppdrag mot Försvarsmakten är väldigt väldefinierade och väldigt nöjda. De fick mer pengar när man övergick till den här fördelningsmodellen.
Det är en väldigt stor skillnad jämfört med de organisationer som vänder sig mot civilbefolkningen och som behöver vara mer fria i sina uppdrag. De behöver vara kreativa för att kunna göra insatser vid kriser som är oförutsägbara och som kan drabba oss väldigt snabbt.
Den fördelningsmodell som gäller i dag strider mot civilsamhällespropositionens betoning av att organisationsbidraget bör bli en större andel av det totala stödet. Försvarsministerns svar på interpellationen ger exempel på att det motsatta förhållandet råder. I stället tog man fasta på försvarspropositionen och även på den gamla frivilligförordningen.
Det handlar mer om att man ska tillgodose myndigheternas behov och inte organisationernas och därmed i förlängningen också medborgarnas behov, vilket borde vara det som står i centrum för politiken.
Följden blir att organisationerna blir beroende av att producera verksamhet som beställs av myndigheterna och som dessutom, i det här fallet, betalas i efterhand. Stödet utformas alltså inte för vad organisationerna gör eller förväntas göra, och inga utvärderingsbara mål kan sättas.
Risken är uppenbar att organisationernas frihet och självständighet hotas. Organisationernas viktiga roll som opinionsbildare går om intet, och den utvecklingskraft som frivillighet och ideella insatser kan bidra med uteblir.
Att engagera fler och rekrytera medlemmar och frivilliga som kan göra viktiga insatser gynnas inte heller av fördelningsmodellen, då man satt ett godtyckligt tak vid 9 000 medlemmar för organisationsstödet. Civilförsvarsförbundet, fru talman, har 20 000 medlemmar och missgynnas alltså av fördelningsmodellen.
Precis som Stefan Caplan påpekade blev det en väldigt osmidig övergång. Över en natt fick man försämrade förutsättningar för att driva sin verksamhet. Det strider också mot civilsamhällespropositionens krav på dialog, som ska föras mellan staten och organisationerna.
Återigen: Håller ministern fast vid att försvara en fördelningsmodell som inte stimulerar till att kanalisera människors vilja och förmåga till engagemang? MSB:s undersökning
Opinioner
från i fjol visar att 71 procent av medborgarna vill vara med och ta ansvar för sig själva och för andra. Tycker inte ministern att det är viktigt att ta vara på en sådan potential? Vi socialdemokrater tycker att den är oundgänglig när det gäller att värna våra grundläggande värderingar och samhällets funktioner och inte minst när det gäller att stödja den enskilda människan i utsatta situationer.
Ministern hänvisar i sitt svar till de utvärderingar som MSB och Försvarsmakten gjort av fördelningsmodellen. Återigen är det modellen i sig som står i förgrunden och som är viktig. Myndigheterna har inte redovisat vilka resultat och vilka effekter som modellen gett. Borde inte det vara intressant för regeringen?