Fru talman! Först ber jag att få tacka statsrådet
Hedborg för svaret i en fråga som, det måste jag säga,
ligger mig mycket varmt om hjärtat.
I ekonomiskt kärva tider är det lätt att nedpriorite-
ra den här typen av förebyggande insatser. Något
sådant vore enligt min uppfattning mycket olyckligt.
Samhällsutvecklingen är sådan att föräldrautbildning
blir allt nödvändigare. Den bör därför ges mycket hög
prioritet.
Kraven på föräldrarna ökar i vårt ständigt förän-
derliga samhälle. Stora omflyttningar har fått till följd
att de naturliga banden till hembygden och till släkt
och vänner har lösts upp. Rötter har klippts av, och
nya har haft svårt att växa i främmande miljöer.
Många familjer har därför blivit isolerade och känner
sig ensamma och utsatta när det gäller föräldrarollen.
Det är numera inte lika naturligt som förr att fråga
mormor eller farmor till råds eller att be grannen eller
en god vän att titta till barnen när det behövs. Denna
brist på gemenskap är en mycket olycklig utveckling
för individen, men faktiskt också för hela samhället.
Vår tid präglas dessutom av arbetslöshet och dålig
ekonomi, vilket förorsakar ytterligare påfrestningar på
föräldrarna. Nya separationer hör också till vardagen.
Föräldrar går skilda vägar, och de ensamstående för-
äldrarna blir allt fler. Många barn växer upp utan
pappa eller någon annan manlig förebild i sin närhet,
och familjer med dina barn, mina barn och våra barn
blir vanligare.
Arbetslivet har blivit skilt från familjelivet. Kon-
flikter uppstår då vardagen skall räcka till både för
arbete och för hem och familj, Ja, det är inte lätt i
dagens samhälle att vara förälder med det stora ansvar
som det innebär att ge barnen en harmonisk och trygg
uppväxt!
Föräldrautbildningen skulle kunna vara ett mycket
större stöd i den svåra föräldrarollen än vad den i dag
är. Även jämställdhetsaspekterna måste tas till vara.
Det är också nödvändigt att papparollen stärks, som vi
nyss hörde.
Det har i undersökningar påvisats att många av de
pojkar som hamnar i kriminalitet eller som tar till
våldshandlingar är just de som vuxit upp utan en
manlig förebild. En annan anledning till att ungdomar
söker sig till de extrema grupper som står för mycket
av det skrämmande våldet i dagens samhälle tycks
vara ungdomarnas sökande efter gemenskap och
identitet. Just de sakerna, gemenskap och identitet,
har på grund av samhällsutvecklingen satts på undan-
tag.
Föräldrautbildningen behövs, men den måste ut-
vecklas och utvidgas så att den återkommer flera
gånger under livet. Föräldrautbildning finns sedan
början av 80-talet vid barnavårdscentraler och inom
mödravården, precis som statsrådet sade. Där ger den,
förutom grundläggande kunskaper om barns utveck-
ling och behov, också möjligheter till utbyte av erfa-
renheter och till kontakter. Möjligheterna att knyta
sociala kontakter är faktiskt otroligt viktiga!
Erfarenheterna från dem som deltagit i för-
äldragrupper har varit mycket positiva. Men enligt
Socialstyrelsens rapport 94:4, Barns villkor i föränd-
ringstider, erbjuds, tyvärr, inte föräldrautbildning vid
alla barnavårdscentraler. I hela landet erbjöd 63 % av
samtliga BVC-enheter alla nyblivna föräldrar att delta
i föräldragrupper. Största andelen BVC-enheter med
sådan verksamhet fanns i glesbygds- och landsbygds-
kommuner - 81 % respektive 75 %. Minsta andelen
fanns i storstäderna, där drygt 50 % av BVC-
enheterna erbjöd sådan här verksamhet.
Jag tycker inte att detta är acceptabelt. Det är ju
inte minst i de stora städerna som isoleringen och
ensamheten oftast är som störst. Verksamheten måste
vidgas till att omfatta alla BVC-enheter. Dessutom
måste den utvecklas.
Barnomsorgsgruppen, som arbetade med frågan
under 70-talet, ansåg att föräldrautbildning måste
återkomma med jämna mellanrum under ett barns
hela uppväxttid. Jag delar den uppfattningen till fullo
och vill påminna om vad jag inledningsvis sade: Detta
blir allt viktigare på grund av de förändringar som
samhället genomgått och fortfarande genomgår.
Varför måste arbetet med att utveckla och utvidga
verksamheten ta en sådan tid? Ingenting har hänt på
ett och ett halvt år. Med Socialstyrelsens rapport som
underlag borde något förslag ha hunnit komma fram
under den här tiden, menar jag. Svaret från statsrådet
känns därför ganska tunt, och det påstådda förbere-
dandet av något slags uppdrag känns så svävande.
Nog har väl statsrådet ändå några idéer om hur man
skall gå vidare i det här arbetet. Jag vore tacksam om
jag kunde få det litet utförligare beskrivet.