Fru talman! Jag kan börja med den sista frågan, för jag ska erkänna att det är en stolthet. Jag känner en personlig stolthet och en nationell stolthet över det.
Man ska vara försiktig med att känna den typen av stolthet som politiker; det är jag medveten om. Det är inte mina pengar det handlar om, utan det är de svenska skattebetalarnas. Men varje gång jag talar om de här frågorna kommer jag att påstå att vi alla som svenska medborgare och skattebetalare borde känna en stor stolthet över det. Sedan kan vi också känna en sorg över att vi blir den femte största biståndsgivaren, för det innebär att andra hade kunnat ge mer. Där måste vi fortsätta föra en diskussion med andra givarländer om hur man ökar detta.
Jag tror också att det är viktigt att vi har båda dessa diskussioner, det vill säga inte bara om hur vi fokuserar och effektiviserar utan också om hur stora resurser som faktiskt behövs för att uppnå Agenda 2030. Varenda krona kommer att behövas, och inte bara i biståndsbudgeten utan även utöver den. Det blir väl min sista motfråga här, för det är ett par saker jag tror att Moderaterna går fel i - bland annat det stora fokuset bort från utvecklingsbiståndet. Det är jätteviktigt att motverka humanitära kriser, men ska vi verkligen utrota fattigdomen måste vi också utveckla samhällen.
Jag vill därför fråga: Hur ska vi växla upp det svenska biståendet? Om vi nu skär ned det offentliga, hur ska det växlas upp så att vi når målen?