Fru talman! Plikten som vi känner den har sina historiska rötter i franska revolutionen. Den fick ett stort genomslag under de för Frankrike så framgångsrika Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Det riktigt stora genombrottet väntade ytterligare ca 100 år. Under första världskriget visade pliktlagarna att de var ett utmärkt sätt att föda den tidens krigsmaskineri. Vi vet alla hur många hundratusentals unga män som släppte livet till i Frankrike och i Tyskland åren 1914-1918.
Den engelske militärhistorikern John Keegan skriver i sin bok om krigets historia att det totala kriget i ett framtida Europa nu är en utopi. Han kopplar detta just till att det stora flertalet länder i Europa har avskaffat sitt pliktsystem. Det finns inga massarméer längre. Det finns mycket små begränsade försvarsmakter med ett litet antal, i och för sig mycket tillgängliga men ändå begränsade, insatsförband. Hans konstaterande ger egentligen upphov till ett antal frågor, till exempel vad som hade hänt om plikten aldrig hade införts i Europas stater. Hade vi haft de krig vi har haft? Hade det blivit ett första och ett andra världskrig i det totala krigets tecken? Det slår mig också att med den utgångspunkten, fru talman, blir pliktens avskaffande att jämställa med nedrustning. Jag undrar om den politiska vänstern i vårt land har funderat på det.
Det historiska perspektivet är intressant. Det visar nämligen att personalförsörjningen alltid måste kopplas till försvars- och säkerhetspolitiska krav. Jag kan konstatera att vi för ungefär 100 år sedan följde det övriga Europa när det gällde att införa pliktlagstiftningen. Frågan är nu vad som händer när det övriga Europa i stort sett mangrant också kommit att avskaffa dessa pliktlagar.
Globaliseringen är ett faktum. På det försvars- och säkerhetspolitiska området innebär detta att det inte längre går att skilja på nationell och internationell säkerhet. Den instabilitet som finns runtom på jorden sprider sig som ringar på vattnet. Jag vill här gärna upprepa, som jag tycker, utmärkta ord av Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer när han beskriver sambandet:
If we don't go to Afghanistan, Afghanistan will come to us
.
Det är ett faktum att i allt större utsträckning hävdas svensk säkerhet i dag utanför våra gränser. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av den stora stabilitet som vi har säkerhetspolitiskt i vårt närområde är de internationella operationerna numera en allmänt erkänd huvuduppgift. Denna huvuduppgift ställer krav på omedelbart tillgängliga förband med mycket hög kompetens som kan sättas in både inom och utom landet.
Men med stöd av pliktlagar kan vi inte skicka soldater utomlands, trots att just detta är vårt mål. För att travestera vår överbefälhavare och försvarsministern: Vi ska övergå till ett insatt insatsförsvar, men vi rekryterar och utbildar fortfarande ett förrådsställt och mobiliserande invasionsförsvar. Detta kommer Sverige i längden inte att ha råd med. Vi har inte råd med att två av tre utbildade personer aldrig kommer till användning för det som är vår myndighets huvuduppgift.
Till detta, som jag menar kvalificerade slöseri med skattemedel, ska också läggas de olägenheter som plikten i dag innebär för unga svenska män. Med hot om frihetsberövande konfiskerar samhället ett knappt år av de enskilda unga männens liv, och numera gör vi detta utan att kunna peka på någon hotbild som motiverar denna konfiskation.
Fortfarande, den dag som i dag är, döms unga män enligt lagen om totalförsvarsplikt till fängelse för sin vapenvägran. År 2004 är det år som vi har den mest aktuella statistiken från. Då dömdes 130 personer i svenska domstolar. Över 30 av dessa dömdes till fängelsestraff.
Det tragikomiska är att i samma ögonblick som dessa unga män döms friskrivs de från tjänstgöring av Försvarsmakten. Det sker med automatik. Rättsväsendet belastas i onödan. Försvarsmakten får inga rekryter. Och för den enskilde innebär domen, en straffrättslig dom, en social katastrof.
Fru talman! I detta system finns bara förlorare; det finns inga vinnare.
Folkpartiet liberalerna stöder de tankar som ligger bakom Tasso Stafilidis motion i det här ärendet. Han föreslår att man ska upphäva de bestämmelser i totalförsvarspliktlagen som innebär att man kan få fängelsestraff i samband med vägran. Folkpartiet menar att man över huvud taget inte ska utdöma några påföljder, må de innebära frihetsberövande eller inte. Men vi ställer oss bakom de grundläggande tankarna som finns i Tasso Stafilidis motion, och detta har vi utvecklat i ett särskilt yttrande.
Min slutsats är att plikten har tjänat ut; precis som för den militära alliansfriheten är bästföredatum passerat. Plikten saknar relevans för de utmaningar som ligger framför det svenska försvaret.
I förra veckan presenterade Försvarsmakten en attitydundersökning som bekräftar att legitimiteten har gått förlorad. I dag är det 47 % av dem som, nota bene, har genomfört plikten som är för ett avskaffande av pliktlagarna, att jämföra med de 39 % som vill behålla dem. Det är min tro att detta ifrågasättande av pliktlagstiftningen kommer att dyka upp mycket plötsligt och få en bred omfattning i samhället. Jag tror att pliktsystemet kommer att bli en bomb som har förutsättningar att explodera i ansiktet på ansvariga politiker.
Bilmärket BMW brukar säga att de inte följer utvecklingen, att de leder den. Det finns risk för att den försvarspolitiska debatten i Sverige får ett rakt motsatt perspektiv. Alltför ofta leder det till att den politiska styrningen blir marginell. Det blir inte Sveriges folkvalda som styr utvecklingen. Det blir massmedierna, det blir myndigheter och det blir intresseorganisationer, och detta är naturligtvis inte bra.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 2. Jag har redan gjort tydligt att Folkpartiet vill gå längre, men, fru talman, det goda får inte bli det bästas fiende.