Fru talman! Det här är för bedrövligt. Nu är jag för väluppfostrad för att använda det som recension av tidigare inlägg, även om jag är glad att jag inte har anlag för högt blodtryck. Det bedrövliga är att jag i just denna debatt lyckats missa min anmälan till talarlistan så att jag bara får fyra minuters talartid, kommer nästan sist och inte har en chans att begära replik på alla de inlägg som gjorts tidigare. Jag är rädd för att jag blir tvungen att återkomma med ett nytt inlägg för att bemöta en del av de saker som kommit upp.
Nåväl, innan jag hörde Lena Asplunds hätska utfall mot miljöskatter tänkte jag berömma alliansen och säga att de är inne på rätt spår när de talar varmt om vikten av ekonomiska styrmedel i klimatpolitiken. Men då måste man också våga använda dem fullt ut. Höjningen av koldioxidskatten var visserligen en viktig markering mot de populistiska bensinskattesänkarna, att det inte håller när vi ser att klimatförändringarna blir alltmer allvarliga. Men 6 öre är fortfarande en ganska blygsam höjning.
Om koldioxidskatten ska ge önskad effekt måste den förstås sättas i relation till de utsläppsmål man vill nå, lämpligen nedbrutet på år och sektor. Tar man sedan exempelvis transportsektorn får man årligen följa upp hur utsläppen utvecklas och se om de styrmedel som används där - koldioxidskatt och förhoppningsvis snart även kilometerskatt - behöver justeras för att verkligen nå utsläppsmålen.
Koldioxidskatten är ett effektivt styrmedel som i motsats till omvägar som miljöbilspremien går direkt på det man vill minska, nämligen koldioxidutsläppen. Därför kommer den rimligtvis att utgöra basen för klimatstyrmedlen. Men eftersom klimatfrågan är internationell och EU:s utsläppshandel endast omfattar vissa sektorer vore det bra om man kunde verka för en miniminivå på koldioxidskatt i EU, och allra helst globalt.
Om koldioxidskatten ska ge effekt krävs förstås också att de stora klimatbovarna inte har omotiverade undantag. Trots sin stora klimatpåverkan betalar flyget inga som helst klimatskatter. Den flygskatt som Miljöpartiet drev igenom under den förra mandatperioden rev den nya regeringen upp innan skatten ens hann träda i kraft. Jag har sympati för kritiken att den inte var optimalt utformad; det var något som vi tvingades till av praktiska skäl. Men se då till att flyget får betala energi- och koldioxidskatt, precis som andra transportslag!
En sektor som kommit billigt undan i klimatdebatten är djurindustrin. Enligt FN-organet FAO står den globala djuruppfödningen för 18 procent av utsläppen av växthusgaser. Och ja, Lena Asplund, det är mer än hela transportsektorn. Ska vi tolka det som att det är där Moderaterna vill sätta in stöten? Det vore trevligt, för djurindustrin står också bakom en hel del andra miljöproblem. Det kan ni fördjupa er i i kväll klockan åtta då
Uppdrag granskning
visar en dokumentär om köttindustrin.
Med reservation för den minoritet av djuren som upprätthåller biologisk mångfald i ängs- och hagmarker finns det starka miljöskäl för att animaliekonsumtionen bör minska. I sådana lägen brukar skatter vara bra verktyg för att sätta pris på den miljöpåverkan som uppstår. Teoretiskt sett vore det bästa att direkt beskatta de miljöproblem som animalieproduktionen ger upphov till, till exempel genom skatter på inte bara koldioxid utan också till exempel metan, lustgas och ammoniak.
Men när utsläppen är diffusa och svårmätbara är det av praktiska skäl inte alltid möjligt. Så länge vi inte kan få någon nationell samordning finns det risk för att en ensidig svensk beskattning bara leder till en omfördelning mot mer import, och det är inget vi vinner på.
Därför kan det vara idé att se över en trubbigare lösning med schablonskatt på animaliska produkter, som också skulle träffa importerade produkter. Det här är absolut någonting man behöver titta mer på: hur man på bästa sätt kan beskatta animalieproduktionens miljöpåverkan. Men en sak är säker, och det är att det inte går att blunda längre för problemet.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 5.