Herr talman! I lag om civilt försvar föreskrivs att
staten skall betala ersättning till kommunerna för
deras beredskapsförberedelser med utgångspunkt i
varje kommuns utsatthet och risker i krig. För lands-
tingens vidkommande föreslås att ersättning skall utgå
för sådan utbildning som utgör ett led i beredskaps-
förberedelserna, dvs. samma ersättningssystem som
för närvarande. Men de kyrkliga kommunerna ställs
utanför varje form av ersättning, vilket innebär att
hänsyn inte tas till CFR-utredningens förslag i detta
avseende. Utredningen föreslog i sitt förslag till lag
om civilt försvar att staten skulle betala ersättning
också till den kyrkliga kommunen med hälften av
kostnaderna för beredskapsförberedelser, utbildning
och övning i den mån kostnaden var skälig. Ersättning
skulle utgå till såväl de lokala kyrkliga kommunera
som stiften.
Enligt lagförslagets andra stycke blir, till skillnad
från dagens förhållanden, de lokala kyrkokommuner-
na skyldiga att bedriva verksamhet för invånare från
andra kyrkliga kommuner och för utlänningar som
söker skydd i Sverige på samma sätt som gäller för
dem som bor i den egna kyrkliga kommunen.
Det här åläggandet kommer i första hand ställa
väsentligt ökade krav på planeringen av begravnings-
verksamheten, särskilt som ansvar på det området
också omfattar såväl andra kristna samfunds som
icke-kristna trossamfunds medlemmar. I samman-
hanget förtjänar att påpekas det förhållandet att det i
dag finns ca 1 miljon människor i Sverige som tillhör
andra trossamfund än Svenska kyrkan, av vilka ca
150 000 är muslimer som utifrån sin religiösa hållning
och tradition kommer att ställa alldeles särskilda krav
på begravningsverksamheten och dennas praktiska
hantering. Svenska kyrkan förväntas också ta ett sär-
skilt ansvar på områdena diakoni och själavård i hän-
delse av en kris- eller krigssituation.
Inte minst med hänsyn till den förändrade eko-
nomiska situation som nu också gör sig alltmer känn-
bar inom Svenska kyrkan finns det anledning att ut-
trycka bestämda farhågor för att det här arbetet inte
kan ges den prioritet som vore önskvärt, om den i sin
helhet skall bekostas inom ramen för kyrkans krym-
pande resurser.
Jag kan, herr talman, inte säga hur mycket pengar
det hela kan handla om, men principen är viktig, lika
viktig som när det gäller de borgerliga kommunerna.
Det är frestande att påstå att det här är ett exempel på
njugghet från statens sida mot Svenska kyrkan, som
jag tycker är alldeles onödig.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1 och i öv-
rigt bifall till utskottets förslag.