Herr talman! Jag sa tidigare att vi under 20 år har haft en reallöneökning i Sverige. Det är ganska unikt. Det betyder att vi har en arbetsmarknad, en företagsamhet och ett näringsliv som orkar bära högre löner. Så kan det vara eftersom vi har en hög produktivitet. Det finns ett samband här emellan. Om det ställs högre krav på en verksamhet måste man hela tiden försöka hitta lite smartare lösningar och lite mer produktiva lösningar för att klara av det. Detta har vi gjort i Sverige. Vår svenska modell, där fackföreningarna försöker lyfta upp de lägsta lönerna i kollektivavtalen, gör att det sätter press på företagen och näringslivet att hitta bättre lösningar.
Där har vi vunnit mycket. Vi har fått använda oss av ny teknik på ett bättre sätt. Vi är mer intresserade än andra länder av ny teknik, automatisering och så vidare. Det har lett till att vi kan konkurrera med bra villkor och tillverka tjänster och produkter med högt kunskapsinnehåll.
Den andra vägen såg vi, Fredrik Christensson, när vi var i England. På den andra vägen finns self-employed, part-time jobs och så vidare. Man sänkte lönerna hela tiden för att kunna vinna i konkurrens. Så gör man inte, för då blir det sämre kunskap i fråga om varorna och tjänsterna. Det är fel väg. Det blir en negativ spiral nedåt.
Skulle ni, herr riksdagsman, trycka på knappen här och tala om vilken lön man ska ha? Kollektivavtalen och ingångslönerna är olika. Ni skulle då tycka att det är en bra lösning att säga att man inom hotell- och restaurangbranschen eller fastighetsbranschen ska få ut högst 11 000 spänn i månaden. Jag säger att det är en inblandning i parternas fria förhandlingsrätt.