Fru talman! När det gäller den sista frågan är problemet med Kristdemokraternas och de övriga oppositionspartiernas förslag inte vilken nivå som kostnaden för arbetsgivarna hamnar på. Problemet är nivån på lönen för den som har jobbet, det vill säga att det är fråga om sänkta löner, och det sätt som man väljer att åstadkomma detta på, nämligen via lagstiftning.
Vi har en lång tradition av att parterna sätter lönerna. Det är en modell som har tjänat Sverige väl. Raimo Pärssinen berättade förtjänstfullt här tidigare om 20 år av reallöneökningar. Vi kan också säga att det har varit 20 år av ordning och reda i lönebildningen på arbetsmarknaden. Vi har mycket ansvarstagande parter. Vi har i både upp- och nedgångar i konjunkturerna kunnat hålla fast vid en rimlig lönebildning. Vi såg det senast i våras när vi hade rekordmånga avtal som låg öppna och skulle omförhandlas.
Jag talade med Medlingsinstitutets generaldirektör nyligen, och det framgick att vi inte hade några, tror jag, förlorade dagar på grund av konflikt, trots att så många avtal omförhandlas - och det görs på en mycket ansvarsfull nivå. Det är en nivå som till och med kritiseras av många ekonomer för att vara för låg och för att inte skapa tillräckligt stor inflation. Trots högkonjunktur tecknar parterna alltså mycket ansvarsfulla kollektivavtal.
Detta har ett enormt värde för Sverige. Det är klart att om man bryter detta och säger att man ska gå in och lagstifta brukar oppositionen säga att man bara ska lagstifta om vissa jobb och om vissa personer med vissa etniska bakgrunder. Men det innebär att man bryter ett kontrakt att staten går in och lagstiftar om lönernas maxnivåer. Det kommer att leda till en reaktion. Varför ska då parterna bära det stora ansvar som de hittills har burit? Jag tror att det skulle vara mycket dyrt för Sverige och väldigt dyrt för alla de personer som redan i dag har låga löner och osäkra anställningar.
(Applåder)