Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och reservation nr 3.
Jag tänkte säga något kort om övergivna fordon och parkering. Det är egentligen rätt märkligt att en regering som annars brukar prata om brott och straff och om att man ska hålla sig till rättssamhället inte vill ta i anspråk de utredda, remitterade och väldigt bra förslag som finns på hur man ska beivra brott inom det här området.
Det var en tidigare kollega till oss, kristdemokraten Johnny Gylling, som fick i uppdrag att utreda hur man skulle komma till rätta med felparkeringar. Han hade ett stort antal kloka förslag. De är remissbehandlade och har vunnit stort gehör hos remissinstanserna, men regeringen har valt att inte vidta några åtgärder.
För oss i Malmö och för oss som cyklar även på andra ställen är felparkeringar där folk systematiskt missbrukar möjligheterna att parkera ett problem. Polisen och parkeringsvakterna har väldigt små möjligheter att komma åt detta. Det är märkligt att ni inte vill göra någonting för att främja en mer yteffektiv användning av gatuutrymmet och få bort felparkeringarna.
Jag har planerat att koncentrera mig på pumplagen. När det gäller historieskrivningen vill jag instämma i det Peter Pedersen framförde. Det stämmer helt överens med hur jag minns pumplagens tillkomst.
Nu är frågan: Vad gör vi? Om den nedläggning av mackar som har skett i glesbygd inte beror på själva pumplagen är det, precis som vi säger i tillkännagivandet, dags att försöka göra någonting åt detta för att främja framtiden.
Väldigt mycket talar för att fossilbränslen blir dyrare. Ska det vara möjligt att bo där det behövs mer än kollektivtrafik och cykel för att kunna förflytta sig behövs det andra drivmedel. 95 procent av energin till transporterna i Sverige kommer från fossila bränslen. Då kan man inte bara prata om att man ska satsa på så många olika bränslen som möjligt.
Jag hörde att Malin Löfsjögård sade någonting tidigare i dag i talarstolen om att man ska satsa på många olika drivmedel. Det kan man göra i forskning och utveckling, men rent konkret tror jag inte att man kan ge rådet till en glesbygdskommun i Norrland att de ska sätta upp ett vindkraftverk och några laddstolpar om de inte kan upprätthålla den nuvarande försörjningen av drivmedel. Det ska ju finnas fordon till det också. Det är det som är lite speciellt med den här frågan. Tillverkningen av bränslet, distributionen av detsamma och tillgången på fordon måste hänga ihop, och det måste det göra över hela landet.
När jag var ny i trafikutskottet vände jag mig med en viss upprörd stämma till bilföretagen och undrade varför de inte tillverkade fler miljövänliga bilar, varpå jag vänligt men bestämt blev bibringad det faktum att folk som köper bilar vill kunna tanka på fler ställen än där de bor. Det är rätt rimligt. Det insåg jag. Sedan dess har jag koncentrerat mig på att se till att det finns ett smart drivmedel och att det finns över hela landet.
Då kan man inte satsa på laddstolpar i Sundsvall, biogas i Västsverige, etanol i någon annan kommun och kanske Ecopar i en fjärde kommun, utan man måste faktiskt ha ett distributionssystem och ett bränsle som räcker över hela landet, annars får vi aldrig ett ekologiskt hållbart transportsystem.
Energimyndigheten bedömer att elbilar och elhybrider kan stå för ungefär 4 procent av nybilsförsäljningen 2020. På VTI-dagarna i Linköping i år hade de olika bilfabrikanterna möjlighet att ange sina prognoser över försäljningen av elbilar och elhybrider 2020. Då fick de tidigare väldigt vidlyftiga planerna, jag tror det angavs upp till 45 procent, på nybilsförsäljningen av elbilar och elhybrider 2020 revideras högst väsentligt. Det ska ju handla om bilar som människor har råd att köpa. Det ska vara bilar som det finns värme i på vintern. Det ska vara bilar som uppfyller de säkerhetskrav som bilister i allmänhet ställer, särskilt om de ska transportera sina barn i bilen.
De elbilar som nu kör runt i Köpenhamn är trafiksäkerhetsmässigt klassade som motorcyklar, och jag tror att de flesta av oss som vill färdas i en bil har högre anspråk än så på vilka säkerhetsnormer som ska gälla.
För att de drivmedel som befinner sig närmast kriterierna för att vara godkända, som biogasen, ska kunna spridas över landet krävs det politiska beslut. Det är ingenting som marknaden ordnar av sig själv.
Biogasen har den fördelen att råvarorna till den påverkar växthuseffekten högst negativt om de inte används till biogas, eftersom metan är mycket mer potent som växthusgas än vad koldioxid är. Därför är det en dubbelt god effekt om man tar till vara restprodukter som annars kanske hade förruttnat och bidragit till ökade växthusgaser i atmosfären.
Ska detta komma till stånd krävs det dock att man har någon sorts systematik. Region Skåne och Västra Götalandsregionen har gjort ett väldigt bra arbete och en programförklaring om hur vi skulle kunna åstadkomma 20 terawattimmar år 2020, och man har tagit fram det i en rapport om hur Sverige behöver detta nationella mål för biogas och nya styrmedel. Då krävs det att man inte bara tar bort stödet till biogasmackar utan i stället utvidgar det hela. Det krävs att man behåller förmånsbilsreglerna för biogasbilar. Om vi till exempel ska kunna ha någon biogasbilproduktion på Volvo Personvagnar i Göteborg är högst avhängigt av detta.
Vi behöver se till att man bibehåller skillnaden mellan fossilbränslebeskattningen och biogasbeskattningen. Man ska inte tro, som Anders Borg förutskickat, att det där är något övergående som vi inte kan bibehålla och tro att marknaden själv ordnar med klimatanpassning av transportsektorn. Så kommer det inte att gå till.
Det behövs ett investeringsstödsystem för att bygga ut produktion, uppgradering till drivmedel, distribution och biogasmackar över hela landet. Det är en förutsättning för att man inte ska behöva bo i staden om man vill leva klimatvänligt.
Vi behöver också se till att kommunerna har rådighet över sitt avfall, eftersom den organiska delen av hushållsavfallet är en mycket viktig råvara för biogasproduktion. Man kan inte säga att här ska konkurrens råda och här ska vem som helst kunna göra anspråk på det, utan kommunerna måste fortsätta att ha ansvar för det. Annars kan man inte vinna de fördelar som en lokal produktion, distribution och användning av biogasen kan utgöra.
Flertalet av dessa styrmedel behöver komma på plats, och vi behöver se till att förbränning av hushållsavfall är belagd med beskattning. Annars kan det få så absurda effekter som att man i Skåne importerar hushållsavfall från Norge och andra ställen, i stället för att det avfallet används för rötning och utvinning av biogas för bilar.
Här krävs det att man har en nationell strategi, och jag vet att det är en fråga där det råder delade meningar bland de borgerliga politikerna.
Pia Kinhult som är regionråd i Skåne skrev i torsdags i Göteborgs-Posten att det nu inte finns någon helhetssyn när det gäller regeringens strategi för biogas och att man måste ta initiativ. Hon skriver:
"Regeringen har nu ett unikt tillfälle att en gång för alla säkra en stor del av morgondagens transporter med det ur klimatsynpunkt överlägset bästa fordonsbränslet biogas och samtidigt ge svensk industri en tydlig signal om att det lönar sig att satsa rejält på klimatsmart produktion inom Sveriges gränser."
Nu utesluter inte detta att man vidtar väldigt många andra åtgärder, som att öka andelen cyklar, koncentrera sig på att öka kollektivtrafikandelen, källsortera sina resor och bli av med onödiga resor och ha en bättre samhällsplanering. Men vi måste ha någonting att ersätta fossila drivmedel med. Då saknar jag en strategi för biogas, och jag anser att det är högst angeläget, främst för klimatet men också för att man ska kunna tillvarata alla de nya arbetstillfällen som en konsekvent biogasstrategi skulle kunna ge upphov till.
(Applåder)