Fru talman! Jag vill ge en kort bakgrund till min
interpellation. Jag satt och arbetade med regeringens
proposition nr 16 och formulerade de kristdemokra-
tiska ståndpunkterna med anledning av den här s.k.
integrationspropositionen. Jag fann något i proposi-
tionen som jag tyckte var viktigt. Jag fann ett synsätt
hos utredaren som jag delade. Det har utredaren for-
mulerat så här: "Utredningen understryker hur viktigt
det är med en bred politisk förankring av den nya
verksamheten och med ett engagerat stöd från rege-
ring och riksdag."
Det tyckte jag var så viktigt att jag tog med den
formuleringen i vår motion. Jag har alltså en brödtext
i motionen där jag uttrycker förhoppningen att riksda-
gen inte skall driva igenom det här förslaget utan en
bred förankring.
När alla partier hade lämnat in sina motioner med
anledning av propositionen stod det klart att fem
partier var starkt kritiska till inrättandet av ett nytt
integrationsverk. Det var alltså bara två partier, rege-
ringspartiet plus Centerpartiet, som stödde tanken.
Det var så uppenbart att det inte fanns en bred för-
ankring och ett engagerat stöd i riksdagen för detta att
jag bestämde mig för att skriva en fråga till statsrådet
och undra om regeringen kunde överväga att dra
tillbaka förslaget.
Samma dag som jag lämnade in den här frågan
nappade medierna på det här. Jag kunde alltså på
kvällen här i riksdagen sitta på mitt rum och på en
gång ta del av statsrådets svar på frågan. Regeringen
tänkte inte dra tillbaka sitt förslag. I det läget fanns
det ingen anledning att invänta det skriftliga svaret,
utan jag skrev en interpellation för att jag ansåg att vi
behövde ha en debatt omkring det här. När det skrift-
liga svaret kom efter några dagar, insåg jag ännu mer
att regeringen var nöjd med en enkel majoritet här i
riksdagen. Det behövdes ingen bred förankring.
Så kom beskedet om svar på interpellationen. Jag
fick den 13 oktober besked att svaret skulle komma
den 23 oktober. Den 14 oktober fick jag besked att
det inte skulle bli något svar den 23 oktober. Nu har
det gått nästan sju veckor. Mängder av interpella-
tionstillfällen här i riksdagen har gått förbi, och ären-
det är justerat i utskottet. Det här är egentligen inte en
meningsfull debatt.
Flera av mina kolleger i utskottet var självklart
intresserade av den här interpellationen eftersom de
var kritiska till förslaget. De hade velat delta i debat-
ten, men som jag sade är det inte längre verkligt me-
ningsfullt att göra det. I protest mot bl.a. handlägg-
ningen av interpellationen kommer jag inte att ta
någon vidare debatt här i dag. Jag nöjer mig med att
hälsa statsrådet välkommen till riksdagen nästa tisdag.
Betänkandet från utskottet kommer då att behand-
las, och det avgörande beslutet kommer att fattas i
riksdagen om hela betänkandet. Då får vi anledning
att tala både om det vi inte är överens om i sakfrågan
och om hur ärendet beretts och den svaga förankring-
en och den stora misstron mot regeringens förslag.