Herr talman! Det är ett enigt utskott som kräver
18 års åldersgräns för äktenskap. Detta är viktigt och
mycket bra, men det räcker inte.
Vi vet från diskussionen om könsstympning att
lagen förbjuder detta. Vi vet att straffet för kvinnlig
könsstympning är mycket strängt i Sverige. Och vi
vet att det finns människor i Sverige som inte re-
spekterar denna lag. För att skydda barnen, flickorna
och de unga kvinnorna behövs mycket mer.
Under de här dagarna efter mordet på Fadime har
jag varit ute på många demonstrationer och träffat
mycket modiga kvinnor som jobbar med den här
frågan i vardagen. Ett av deras krav är att Sverige ska
agera mycket mer bestämt på den internationella
arenan.
De vill t.ex. att Turkiets inträde till EU ska villko-
ras av vissa förändringar i lagarna så att hedersmord
inte längre ska betraktas som ett relativt lätt brott som
bestraffas lindrigt.
Det finns också anledning att tänka på vad Sveri-
ge skulle kunna göra på FN:s arena för att de här
utsatta flickornas och kvinnornas position skulle
förbättras. Jag var i FN i november. Jag blev mycket
imponerad av det fantastiska arbete som svenskarna
gör där. Bara en sådan sak som det envisa agerandet
mot barnsoldater från svensk sida bör uppmärksam-
mas och berömmas.
Men samma arbete bör också pågå när det gäller
kvinnornas rättigheter. Vi har en lång erfarenhet av
framgångsrikt arbete för barnens rättigheter och för
försvar av de mänskliga rättigheterna. Vi måste gå
vidare.
Men också om vi gör det återstår väldigt mycket
att göra här och nu. Fadimes grav är faktiskt de poli-
tiska illusionernas grav. När vi begraver den här
stackars flickan bör vi också begrava tron på att bara
vackra ord räcker. Bara för att vi ställer oss upp och
talar vackert om generositet och solidaritet, om jäm-
likhet, valfrihet och samspel med invandrarna betyder
det inte att detta inträffar. Inte heller pengarna räcker.
Vi vet mycket väl att miljoner på miljoner har kastats
i storstadssatsningen. Har detta på något sätt påverkat
de isolerade gruppernas situation? Inte ett dugg.
Jag har framför mig en utredning som kom i sam-
band med en annan hemsk händelse. Det var branden
i Göteborg. Denna utredning säger klart och tydligt -
det har alltså gått nästan tre år - att all information
inte nådde ut till de etniska grupper som var särskilt
drabbade av branden. Kommunala myndigheter och
andra myndigheter saknade med något undantag
tillräcklig kännedom om och kontaktvägar till repre-
sentanter för de drabbade och deras föreningsliv och
trossamfund. Det fanns inga kommunikationskanaler.
Inte ens när barnen hade brunnit upp kunde de svens-
ka myndigheterna nå dit.
På annat håll står det att segregation, diskrimine-
ring, negativ attityd hos stora delar av majoritetsbe-
folkningen och ouppfyllda förväntningar har lett till
en negativ inställning till det svenska samhället hos
många. En grogrund för misstro finns.
Jag kan komma med ett direkt vittnesmål om det-
ta. Jag har arbetat med arbetslösa under flera år. Jag
vet att officiella papper åker rakt ned i papperskor-
gen. Jag vet att om jag vill nå dem, mina medmänni-
skor som jag vill jobba tillsammans med, som jag
hoppas kunna bistå på något sätt med någon form av
stöd, då skickar jag inte brev via socialförvaltningen.
Då affischerar jag inte på socialkontoret eller på ar-
betsförmedlingen, för det läser de inte. Och om de
läser det så tror de inte på vad som står där. Det bästa
sättet att nå dem är faktiskt att annonsera i Metro.
Metro läser de alla.
Det visar tydligt hur djupt avståndet är mellan oss
och dem. Det är det som vi måste göra slut på. I an-
slutning till debatten om könsstympning skrev jag en
artikel som publicerades i Upsala Nya Tidning. Jag
skrev om en somalisk läkare, en kvinna, som inte fick
bli läkare i Sverige. Arbetsförmedlaren tyckte att det
var jättebra om den där tjejen så fort som möjligt
kunde bli sjukvårdsbiträde. Att hon ville studera
sjukvårdssvenska och bli läkare var för långsökt. Det
skulle ta för lång tid. Det kostade för mycket.
Just en sådan person, som tillhör gruppen men
som har mycket stor kompetens, skulle ha varit den
bästa agenten för arbete mot könsstympning i den
egna gruppen. Vi kan inte lösa de här hemska pro-
blemen om vi inte öppnar arenor där folk, t.ex. de här
kvinnoorganisationerna som Terrafem och många
andra, kan agera för att etablera en tvåsidig kommu-
nikation. Vi kan inte ändra en medeltida mentalitet
genom informationskampanjer. Det enda sättet att
ändra den här mentaliteten är att föra en ständig dia-
log och att jobba pedagogiskt med mycket tålamod
mitt i de här grupperna tillsammans med de progres-
siva krafter som finns i de här grupperna. Och det gör
vi inte.
Jag träffade de här kvinnorna som demonstrerade
i anslutning till Fadimes död. När de har pengar för
telefonen har de inte pengar för lokalen. När de har
pengar för lokalen har de inte möjlighet att sitta vid
telefonen och svara på rop på hjälp. Pengarna går ju
till den offentliga sektorn och inte till de här progres-
siva grupperna.