Herr talman! Det är en beklämmande bild av verkligheten som Mona Jönsson målar upp här när hon berättar om Åsa och hennes situation. Vad jag bara inte kan förstå när jag lyssnar på den här berättelsen är på vilket sätt det förslag som Mona Jönsson nu står bakom i debatten här i dag skulle göra livet lättare att leva för vare sig Åsa eller hennes arbetsgivare. Jag kan inte riktigt bedöma om hennes arbetsgivare är seriös eller inte, men Mona Jönsson sade att han inte ansåg sig ha råd med företagshälsovård. Jag vet inte om det var rätt eller fel. Men det som Mona Jönsson nu står bakom är ändå ett förslag som kommer att vältra över ännu mer kostnader på den här arbetsgivaren. På vilket sätt blir det lättare för arbetsgivaren att lösa Åsas problem och på vilket sätt blir Åsas situation förbättrad genom förslaget?
Det finns ett förslag som har legat i regeringens byrålåda - om det ligger kvar där vet jag inte - om en rehabiliteringsförsäkring, som Gerhard Larsson föreslog redan för fyra år sedan. Det innebär att man samlar ansvaret hos en aktör för det förebyggande arbetet, för ersättningsfrågorna, för rehabiliteringen och så småningom för uppföljningen. Det är ju ett förslag som skulle ha gjort ansvaret väldigt tydligt. I dag klagar 84 % av de sjukskrivna i en undersökning på att de inte blir sedda. Åsa är säkert med bland dem. Nio av tio efterlyser en rehabiliteringsplan. Åsa är med bland dem.
De här missförhållandena skulle kunna åtgärdas genom en samlad rehabiliteringsförsäkring. Vore det inte klokare av Miljöpartiet att slå in på en sådan linje, som skulle göra livet lättare för Åsa, i stället för det här förslaget?