Herr talman! Den proposition som vi nu ska debattera är ett av de mest olyckliga förslag som den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med sina samarbetspartier Vänstern och Miljöpartiet, presenterat för att vända utvecklingen kring den dramatiska ökningen av sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Den första frågan man ställer sig är förstås varför förslaget skickades på remiss. Av den massiva kritik som remissinstanserna, alltifrån LO till Svensk Näringsliv och handikapporganisationer, levererade märks nästan ingenting i propositionen. Inte heller finns det någon riktig redovisning av vilka resultat som uppnåtts med liknande åtgärder i andra länder, vilket Lagrådet konstaterar i sitt yttrande. Det finns ett litet svar på den kritiken. Det finns några rader i propositionen om erfarenheter från Tyskland och Finland där det finns inslag av drivkrafter för arbetsgivarna i socialförsäkringssystemen och där sjukfrånvaron är låg.
Men varför, Hans Karlsson, inte referera också till erfarenheterna i Nederländerna som redovisas i samma undersökning? I Nederländerna är arbetsgivaransvaret nämligen ännu större, men också sjukfrånvaron. Sjukfrånvaron i Nederländerna är bland de högsta. Men det var kanske inte något bra exempel att lyfta fram i propositionen för då hade ju hela regeringens argumentation spräckts.
Herr talman! Om statsrådet och övriga propositionsförfattare tagit del av hela den rapport som jämför Sverige, Nederländerna, Tyskland och Finland hade de funnit andra fakta som hade varit till bättre nytta för att råda bot på den höga sjukfrånvaron. I Tyskland och Finland krävs läkarintyg tidigt. Läkarna ska följa givna försäkringsmedicinska riktlinjer vid bedömningen av arbetsförmågan. Försäkringsläkare granskar samtliga avvikelser från dessa riktlinjer i Tyskland, och i Finland granskas alla läkarintyg för långa sjukfall. Det finns ytterligare andra inslag som sammantaget leder till betydligt lägre sjukfrånvaro jämfört med både Sverige och Nederländerna.
Herr talman! Regeringen och dess samarbetspartier är helt förblindade av möjligheterna att klämma åt arbetsgivarna och peka ut en syndabock. Därmed tror man sig slippa se att ansvaret också vilar på den politik som förs. Det är en politik som gör att människor känner sig inlåsta både i arbetslivet och i privatlivet.
Gårdagens rapport från Riksförsäkringsverket beskriver att diagnosen psykisk ohälsa fortsätter att öka. Andra diagnoser minskar i omfattning, till exempel de som statsrådet nämnde här inledningsvis, medan depressioner, stressreaktioner och ångestsyndrom ökar och har ökat konstant ända sedan 1999. Störst är ökningen bland kvinnor. 33 % av de sjukskrivna har en diagnos som kan hänföras till psykisk ohälsa. Även bland unga upp till 30 års ålder är ökningen omfattande.
Herr talman! Många remissinstanser uttryckte stor oro över att personer som i arbetsgivares ögon kan vara i riskzonen för att ofta vara sjuka skulle komma att missgynnas på arbetsmarknaden. Inte minst från handikapporganisationerna är remissyttrandet mycket skarpt kritiskt. Där hade man också flera förslag på hur en positiv utveckling skulle kunna åstadkommas.
I propositionen behandlas dessa farhågor närmast nonchalant. Antingen har regeringen och samarbetspartierna inte tagit del av remissvaret eller så har man inte förstått vad den oron handlar om. Först säger man att det inte kan uteslutas att arbetsgivare blir mer försiktiga med att anställa personer med förhöjd risk för kommande sjukfrånvaro. Fortsättningen på resonemanget är att det är rimligt att anta att dessa personer är de som har kända sjukdomar som kan leda till längre sjukperioder och därför ska undantas från arbetsgivarens medfinansieringsansvar. Men hur blir det med alla andra som kan ha hög frånvaro utan att ha en känd sjukdom? Även om det är en obefogad oro hos arbetsgivaren att personer med funktionshinder eller psykisk ohälsa kommer att ha en hög frånvaro kommer risken för selektering att finnas.
Vad är svaret till dem? Herr talman! Det svaret saknas.
I sammanhanget förtjänar det att återigen visa på effekterna av de ekonomiska drivkrafterna för arbetsgivarna i andra länder. I den rapport som jag tidigare refererade till här tidigare påtalas att erfarenheterna i synnerhet från Nederländerna visar att risken för hälsorelaterad selektion vid nyanställningar är uppenbar i ett system med arbetsgivaransvar. I den holländska strategin har man försökt motverka selektion med hjälp av särskilda åtgärder som förbud mot medicinska kontroller vid nyanställningar och rabatt på avgiften till förtidspension vid anställning av personer med gravt nedsatt arbetsförmåga.
Vi vet ju här att sedan den tredje sjuklöneveckan infördes begär alltfler arbetsgivare hälsointyg vid rekrytering. Erfarenheterna från andra länder visar att ett ökat arbetsgivaransvar för sjukförsäkringen leder till selektering och därmed mer av utslagning. Det är illa att regeringen med öppna ögon inför ett system som försvårar inträde på arbetsmarknaden eller möjligheten att byta jobb för personer som redan i dag har svårigheter.
Herr talman! För någon vecka sedan kunde vi höra i den här kammaren hur det skulle bli nya och goda resurstillskott till kommuner och landsting, något som vi är ense om behövs. I förrgår kunde vi höra arbetslivsministern säga i TV att medfinansieringsansvaret visserligen kommer att kosta kommuner och landsting närmare en halv miljard, men det klarar de. Tala om att ge med den ena handen och ta med den andra! Alla dessa kvinnor i offentlig sektor som är långtidssjukskrivna - ofta på heltid - lär inte få chansen till rehabilitering så snabbt utan detta blir kännbart för sektorn. En del av de statsbidrag som skulle gå till att öka antalet anställda i framför allt äldreomsorgen, där arbetet är tungt och många är sjukskrivna på grund av förslitningsskador, tas nu tillbaka genom det ökade arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen.
Herr talman! Avslutningsvis konstaterar jag och Folkpartiet att regeringen och samarbetspartierna vägrar inse att de höga ohälsotalen inte bara är en fråga om förhållandena på arbetsplatsen, även om statsrådet betonar det gång efter annan. De förslag som ni lägger fram visar på en annan tro. Under alla år som den här utvecklingen pågått har regeringen antingen kommit med åtgärder för sent eller med fel åtgärder. Den nu föreliggande propositionen är exempel på det sistnämnda.
Andra förslag som skulle kunna göra god nytta avvisas, läggs i skrivbordslådor eller - när riksdagen tvingat fram dem - förvanskas så att nyttan blir minimal. Under tiden har mer än en halv miljon människor slagits ut från arbetsmarknaden på grund av långa sjukskrivningar som oftast slutat i förtidspensionering. Nu ska ytterligare människor förnekas ett nytt jobb eller ett första inträde på arbetsmarknaden genom att arbetsgivarna pådyvlas ett ansvar som de inte fullt ut kan ta genom att de saknar möjligheter att påverka förutsättningarna.